På måndag högtidighåller svenska regeringen självständigheten för Estland, Lettland och Litauen tillsammans med de baltiska regeringscheferna på Norrmalmstorg i Stockholm. Det är viktigt att blicka bakåt för att kunna veta varifrån vi kommer och därför också kunna välja rätt väg framåt.

Som 80-talist tillhör jag sannolikt den sista generationen som har vaga minnen från en tid då Europa var delat och förtrycket pågick mitt framför våra ögon på andra sidan Östersjön. Dagens 90-talister växer upp i ett Sverige där öppenhet, valfrihet och marknadsekonomi är självklart. Så har det inte alltid varit. Blotta tanken på kilometerlånga brödköer till ICA, inrikespass för att resa till andra städer i Sverige och masstilverkning i fabriker av varor och produkter som sedan ingen använder är för många otänkbar. För miljontals människor bakom järnridån var det vardag.

För bara någon månad sedan konstaterades i en World Values Survey-undersökning att mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ganska bra eller mycket bra om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare. Enligt en annan Demoskopundersökning häromåret visste inte 90 procent av svenska elever vad Gulag var för någonting. Att bära Che Guevara-tröja anses trendigt trots att mannen på t-shirten ledde arkebuseringssystem, byggde arbetsläger och hyllade våldet som metod på Kuba. Få känner till att Sovjetunionens mellan åren 1917 och 1987 dödade en bit över 69 000 000 människor eller att Maos kommunistiska politik svälte ihjäl 38 000 000 människor. På gymnasieskolor och universitet är det inte ovanligt att se både Maokepsar och Leninväskor som säljs som vilket plagg som helst.

Artikelbild

För två år sedan inledde Malmö högskola kurser i marxistisk teori med motiveringen att "varje gång det blir lågkonjunktur, finanskris, depression eller recession ökar Marx teorier i popularitet". När världen är i mest behov av mer marknadsekonomi, öppenhet och frihet sitter lattesörplande stadsbor och undervisas i förtryckets ideologi som svar på finanskrisen. Kanske har vi blivit för bortskämda. Tack vare ett överlägset ekonomiskt system har vi aldrig varit rikare, aldrig behövt jobba så få timmar för att kunna producera så mycket och kanske därför aldrig heller lärt oss att uppskatta det vi har förrän vi kanske börja sakna det.

Sverige har två kollektivistiska partier i riksdagen som alltid sätter gruppen före den enskilda människan. För Vänsterpartiet är klasstillhörighet en ursäkt för staten att göra livet surt för de med vissa inkomster och för Sverigedemokraterna är det etnisk tillhörighet. Båda missar människovärdet och ser bara grupptillhörigheten. Det vara sådana ideal som byggde upp Berlinmuren, höll miljontals under förtryck i 70 år på andra sidan Östersjön och som i alldeles för hög utsträckning finns omkring oss i dag. På måndag firar jag att det är 20 år sedan Sovjetunionen föll samman. Gör det du också!

 

André Assarsson