Vår syn på kulturen har sedan 1800-talet utgjorts av en cocktail av föreställningar hämtade från romantikens filosofi och upplysningens rationella ideal. Vilket tankegods som varit dominerande har varierat från tid till tid. Dagens dominerande kultursyn, inte minst som den kommer till uttryck i den förda kulturpolitiken utgörs av en säregen blandning av dessa två traditioner.

Bilden av konstnären som ett ensamt geni, som skapar för sin egen skull eller för att inspirationen så kräver av honom, är ett arv från romantiken. Då, under artonhundratalets början, framsprang en rad konstnärer och poeter som inte ville gå i någons ledband utan uträtta sitt värv i musornas tjänst, inte sällan med kärva privatekonomiska förhållanden som följd. Vanligare var dock att detta konstnärsideal antogs som en pose samtidigt som man fortsatte att ta beställningsuppdrag åt de mäktiga och välbärgade.

I dag lever detta konstnärsideal kvar i kulturpolitikens tal om "omätbara värden". En grupp konstnärligt aktiva som lyckats komma i åtnjutande av köttgrytorna slår vakt om dessa positioner genom hänvisande till kulturens omätbarhet, ett resonemang som mer än gärna köps av deras politiska mecenater som sällan besitter kompetensen att själva avgöra vad som är kvalitet och inte och därför inte vågar argumentera emot.

Ibland vågar emellertid politiken sätta ned foten, och då är det med hjälp av upplysningens instrumentella sätt att betrakta kulturen, vilket filtrerat genom en marxistisk samhällsanalys kommit att konstituera kulturpolitiken sedan det radikala sjuttiotalet. Enligt detta sätt att se på kulturen är all konstnärlig verksamhet försvarbar endast om den tjänar ett högre syfte - ett politiskt, ekonomiskt eller socialt syfte. Med andra ord raka motsatsen till det romantiska konstnärsideal som omhuldas av en så stor del av kultursektorn.

Hur ofta hör man inte politiker motivera diverse kultursatsningar genom att hänvisa till deras positiva effekter för andra samhällsområden: man lägger en konsthall i förorten för att det påstås främja integration, man bekostar en teateruppsättning för att den påstås främja jämställdhet och så vidare. Också bland borgerliga kulturpolitiker är detta i grunden icke borgerliga förhållningssätt till kulturen dominerande. Kulturens värde för individen och för dess egen skull vågar få folkvalda stå upp för.

Förmodligen vore det mer konstruktivt om politiken och konstnärerna bytte position med varandra. Kulturskaparna behöver inte skämmas för att de arbetar på uppdrag, av det offentliga, av privata mecenater eller marknaden i form av publiken som köper deras verk. Så gott som alla historiens största konstverk, musikstycken och poem har i en eller annan bemärkelse varit beställningsverk. Samtidigt måste politikerna, på båda sidor blockgränsen våga erkänna att kultur har ett värde i sig självt och att politiska, ekonomiska och sociala resultat inte alltid är rätt utgångspunkt vid bedömandet av vilken kultur som är värd att satsa offentliga medel på.