Få tv-program får mig så kontinuerligt förbannad som SVT:s Debatt. Det har givetvis fått till följd att jag helst inte vill se eländet. Det är ingen ordning på debatterna, dålig debattledning av programledaren och så kacklar alla i mun på varandra. En sorglig tillställning med andra ord. Dock finns det tillfällen då ämnet för programmet trots allt är så pass intressant att jag tvingar mig till att titta, fast då på SVT Play, så att jag kan snabbspola emellanåt när det blir för jäkligt.

I torsdags sändes ett sådant program. Det handlade om så kallad överklassafari. Det vill säga följande: Organisation av klassiskt unket socialistiskt snitt arrangerar bussresor för hugade intressenter under vilka de delger bussresenärerna "fakta" om de höginkomstområden i huvudstaden som bussen åker runt i samt guidade promenadturer.

Överklassafarin har givetvis väckt reaktioner. Inte undra på det när denna organisation uppmanar folk att delta för att "odla sitt klasshat". Organisationen kallas Förbundet Allt åt alla och är synnerligen tydlig i sin hatpropaganda.

Artikelbild

Hur lät det då i Debatt när dessa i munnen på varandra kacklande vänsteraktivister ville konfrontera tre ungdomar boende i detta högstatusområde i huvudstadens utkant samt den liberale debattören Fredrik Segerfeldt och Kristdemokraternas ungdomsförbunds ideologiskt briljante ledare Aron Modig?

Givetvis visade vänsteraktivisterna sin intolerans, sin ignorans och sin fullkomliga respektlöshet mot sina motdebattörer. Viljan att diskutera sakligt är liten, viljan att diktera är tämligen påfallande.

Dessa ilskna hatande rödskägg beskriver enskilt ekonomiskt välstånd som ett problem för samhället. Enskildas ekonomiska välstånd är inget problem - tvärt om. Det vore förnämligt om fler människor kunde uppnå större enskilt ekonomiskt välstånd. Dessvärre hindras många på grund av vårt lands höga skatter. Precis som den liberale debattören Fredrik Segerfeldt lyfte fram i torsdagens Debatt, har vi alldeles för få rika i Sverige. Vore de rika fler och rikare, skulle investeringarna bli större och välståndet högre. På så sätt skulle givetvis också jobbmöjligheterna bli större, arbetsplatserna fler och mer resurser kunna investeras till gagn för oss alla. Visst finns det skillnader i samhället. Men det är fattigdom och utslagning som är problemen som ska bekämpas - inte det faktum att det finns människor som har gott om pengar på banken, som satsar på att bygga fina villor eller som investerar i företag.

Europa känner dessvärre hatets logik alltför väl. När det väl fått fäste kan det snabbt bita sig fast. Vi kan lätt ta del av skildringar från ett Ryssland som förvandlades till Sovjetunion, vi kan påminna oss om hatets konsekvenser i ett tyskt 20- och 30-tal.

Artikelbild

Orsak och verkan i en demokrati och marknadsekonomi är något som den hatande vänstern givetvis blundar för. De ser endast för sin inre syn en suddig bild av revolutionens ögonblick. De ser hämnden, de känner avunden och längtan som uppenbarar sig i möjligheten att klämma åt de som har mer än de själva. Vi lever inte i Moskva 1917, ej heller i Stockholm 1968. Året är 2012 och hatets tid borde förbli där det är förpassat - på historiens skräphög.

Men för att det ska lyckas krävs det att vi, som är övertygade om att broar mellan människor är bättre än murar och safariresor, sluter upp i en tydlig reaktion och visar att vi står upp för demokratin och en fri ekonomi, för tron på den fria människans kraft och god samhällsgemenskap.