Ledare 2017 vill regeringen presentera en ny kvoteringslag. Målet med lagen är känt sedan tidigare: politikerna vill att landets bolagsstyrelser till 40 procent ska bestå av kvinnliga ledamöter. Frågan hur staten ska utfärda sanktioner mot bolag som inte lever upp till kvoteringskraven har dock legat i det fördolda, tills nu.

Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att ett bolag ska kunna upplösas eller avkrävas stora viten av staten, om de inte lyder (SR 15/5).

Läs det gärna igen: landets justitieminister vill stänga ned bolag om inte regeringen får bestämma vilka som ska styra dem. Eller låt oss illustrera det med ett fiktivt, men pedagogiskt, exempel: Om Lisa driver ett börsnoterat bolag och bildar en styrelse tillsammans med Filip och Johan, ska staten kunna stänga ned deras verksamhet eller försätta den i konkurs med hjälp av stora straffavgifter, eftersom deras styrelse inte består av tillräckligt många kvinnor.

För det första bör man förstås invända mot det absurda i övertygelsen om att en människas äggstockar är ett bättre mått än dennes intellekt för att avgöra om vederbörande bör ha tillträde till styrelserummen. För det andra agerar man även mot bättre vetande. För visst består landets bolagsstyrelser bara till en fjärdedel av kvinnor. Bolagskulturen befinner sig dock i intensiv förändring och inom 30 år räknas hälften av stolarna besittas av kvinnor, på helt naturlig väg. Om vi dessutom ser till flickors generellt sett överlägsna resultat i skolan, kan vi vara relativt säkra på att pendeln därefter kommer att slå över åt andra hållet, det vill säga att styrelserummen domineras av kvinnor.

Men det är inte bara den absurda synen på kompetens eller att man agerar mot bättre vetande som är det sant provocerande med denna tänkta lagstiftning. Nej, det är vad våra folkföreträdare är beredda att offra för att nå sina lika kvantitativa som godtyckliga jämställdhetsmål. Den som vill uppluckra den privata äganderätten, som det trots allt innebär, vill i samma slag upplösa ett fundament som demokratier inte har kunnat vara utan, utan att oavkortat förvandlas till totalitära terrorstater. Det går nämligen inte att försvara människors rätt till ägande och privat egendom och samtidigt förespråka möjligheten för staten att upplösa bolag som inte har något intresse av att kvotera.

Eftersom socialdemokratin, dess vurm för makt och enpartistyren till trots, inte är någon totalitär politisk rörelse, pudlade justitieministern någon timme efter sitt synnerligen kritiserade uttalande i statsradion. Från morgonens kommentar om att alla sant feministiska partier borde förstå det nödvändiga med en lagstiftning där staten kan stänga bolag som inte dansar glatt efter regeringens radikalfeministiska melodi, ångrade han sig lagom till lunch och menar att det inte är rimligt att staten upplöser börsbolag som ägs av individer i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Oavsett om det är ideologisk övertygelse, obetänksamhet eller ett taktiskt försök att tvinga allianspartierna till en uppgörelse i kvoteringsfrågorna som driver fram den här sortens lagstiftningsförslag, är det under all kritik. Inte minst vittnar det om en provocerande brist på respekt inför de demokratiska fri- och rättigheter som bland annat möjliggjort för den nuvarande regeringen att inneha makten över svensk politik.

Om något över huvud taget behöver kvoteras, så är det i sådana fall mer kompetens som behöver kvoteras in i Rosenbad.