För den som inte är bekant med debatten gäller det Centerpartiets idéprogram. När Stureplanscenterns Per Ankersjö presenterade ett första utkast, med förslag som fri invandring, platt skatt och avskaffad skolplikt, framkallades något av en opinionsstorm.

Hela partidistrikt visade upprorslågan och man anklagade programmet för att vara verklighetsfrånvänt, rotlöst och allt för influerat av nyliberala opinionsbildare såsom Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. I måndagens reviderade förslag har man gjort upp med många hämskor, eller åtminstone omformulerat. Förslaget om fri invandring har blivit till ” fri rörlighet i hela världen” och platt skatt till att ”skattekurvan ska vara mindre brant”. Alltså en något förmildrad och välkammad version av samma sak. Mer anmärkningsvärt är vad denna partistrid lämnar efter sig och skönjer för vattendelare inför valet.

När debattstormen piskade som hårdast talades det vitt, brett och öppet om Lööfs avgång. Partiledaren kallades hem från sin semester för att råda bot på konflikten och har gång efter annan tvingats bedyra att hon inte är nyliberal. Dessa om möjligt påtvingade bekännelser till trots, har Lööf ridit ut en politisk storm och tar sig ur den som en stärkt partiledare. Huruvida detta råder bot på partistriden, som tvingat partiet nedanför fyraprocentsspärren, återstår att se.

Idéprogramstriden skönjer även en allt mer påtaglig konfliktlinje som löper genom hela borgerligheten. Den står mellan traditionalister och nyliberala radikaler vilket skulle kunna förklara varför det uppstår sådana heta känslor kring ett programutkast från ett femprocentsparti. De förstnämnda försöker anpassa en borgerlig värdegrund till den svenska modellen medan de senare betraktar den som något förtryckande.

Skiljelinjerna borde vara välgörande men allt för ofta har det visat sig att mötet mellan dessa motpoler inte bygger på dialog utan snarare skyttegravslik debatt. Det är oroande och leder till sprickor inom borgerligheten. Särskilt komplicerat blir det när man betraktar alliansregeringens mandat.

Valvinsterna har byggt på reform av den svenska modellen men aldrig något formellt uppbrott. På så vis är det något av ett traditionellt mandat som bygger på förvaltande. Därför blir det problematiska med nyliberalismen inte dess existens utan att borgerligheten saknar mandat för att bedriva den.

Dess landsbygdsbaserade kärnväljare söker trots allt inga experiment utan en politisk röst som skapar förutsättningar för tillväxt i landsbygden. Det borde fler centerpartister påminna sig om.

Då skulle inte bara Lööf utan också partiet kunna gå stärkt ur stormen.