Tolkarnas situation uppmärksammades i juli 2012 när 24 tolkar gemensamt lämnade in en skrivelse till det svenska ambassadkontoret på militärbasen i Mazar-e-Sharif. Dessvärre är de svenska reglerna inte direkt gynnsamma för de afghanska tolkarna, vilket uppmärksammades i Stefan Olssons och Siri Steijers rapport ”Tolkarna lämnas åt talibanerna” som släpptes av utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld i februari.

Tolkarna som vill få asyl i Sverige måste söka det individuellt på plats i Sverige. Att vända sig till ambassaden i Sverige går inte. De kan visserligen utfärda svenskt visum, men inte till den som saknar avsikt att återvända. Antingen måste tolkarna dra en väldigt genomskinlig vals för ambassadpersonalen eller resa till Sverige illegalt. Det senare är både dyrt och farligt. Inget av alternativen är värdigt dessa människor som har satt sin egen och sina familjers säkerhet på spel för att hjälpa de svenska styrkorna.

Flera länder har utformat särskilda program för sina tolkar. Exempelvis Nya Zeeland har erbjudit visum åt flera tolkar och deras familjer, alternativt tre årslöner för den som hellre flyttar till en annan del av Afghanistan, och USA och Kanada har särskilda visumprogram för sina tolkar.

Sveriges regering har dock inte visat någon förståelse för tolkarnas situation. Myndigheterna svarade inte ens på tolkarnas skrivelse och migrationsminister Tobias Billström har visat sig direkt kallsinnig till deras situation. Budskapet har varit tydligt: här ska ingen särbehandlas. Det är en så vanvettig inställning att den vore svår att ta på allvar om det inte vore för att det handlar om liv och död.

Tanken på att alla ska behandlas lika inför lagen handlar om att lika fall ska bedömas lika. De afghanska tolkarnas fall går dock inte att jämställa med vanliga asylärenden. Dessa människor har möjliggjort den svenska insatsen med sin egen säkerhet som insats. Att sedan bara lämna dem vind för våg är skamligt.

Det skulle även kunna få allvarliga konsekvenser för vår förmåga att deltaga i fredsbevarande insatser i framtiden. Dessa insatser kräver tolkar för att kunna genomföras. Men vem ska ställa upp för de svenska styrkorna när det blir känt att Sverige inte ställer upp i gengäld?

Det finns mycket gott att säga om de svenska insatserna i Afghanistan. Mycket har uträttats under åren som har gått. Inget av det hade dock varit möjligt utan de afghanska tolkarna. Om regeringen inte ändrar sig och behandlar tolkarna med den anständighet som situationen kräver kommer den svenska insatsen att avslutas på sämsta möjliga sätt: med vanära för Sverige och dödsdomar för tolkarna.