Det är frågor som sällan ställs av etablerade politiker i Sverige, troligen för att problemformuleringen förknippas med och kan gynna Sverigedemokraterna. Många menar att en omfattande invandring är nödvändig för att klara välfärden i framtiden, när de äldre blir fler.

Därför förvånar det att konflikten mellan generös invandringspolitik och bibehållet välfärdssystem blev belyst under Centerstämman.

Centerpartiet vill gärna överträffa Miljöpartiet i att vara den främsta motpolen till Sverigedemokraterna. C-stämman har därför fattat beslut om att göra arbetskraftsinvandringen ännu friare och att låta utländska medborgare söka asyl vid svenska ambassader utomlands.

Men det som belyste konflikten mellan generös invandring och välfärd var partiledningens förslag att återinföra och utvidga "sista länken". Anhöriginvandringen ska utvidgas så att inte bara makar, barn och föräldrar får återförenas ‒ man ska även få ta far- och morföräldrar, fastrar, farbröder, mostrar och morbröder till Sverige.

Sverige hade till 1997 "sista länken"-regler för anhöriginvandringen, men de ansågs tära alltför mycket på välfärdssystemen. Ingen kan ju hävda att anhöriginvandrare som passerat pensionsåldern ska bidra till välfärden. Troligtvis var det därför Centerledningen hade kombinerat sitt förslag med ett villkor; nämligen att anknytningspersonen i Sverige som vill låta äldre släktingar anhöriginvandra måste teckna försäkringar som täcker sjukvård och äldreomsorg för släktingen.

C-stämman höll inte med partiledningen. Man biföll förslaget om en utvidgad anhöriginvandring, men utan krav på privata försäkringar. "Vi kan inte ha ett A- och ett B-lag" sade ett ombud.

Reaktionen är inte konstig, de flesta skattar våra generella välfärdssystem väldigt högt. Det konstiga är att C-ledningen föreslog något som så uppenbart strider mot grundtanken i den svenska välfärdsstaten, och också mot Annie Lööfs ord när hon öppnade stämman: "När de (SD) säger skillnader ska vi säga likheter, när de (SD) säger olika ska vi säga lika".

Förslaget tyder på att C-ledningen dragit slutsatsen att anhöriginvandringen inte kan bli mer generös utan att det drabbar välfärden, och att man då väljer att prioritera anhöriginvandringen. Att säga att vissa grupper ska betala sin egen välfärd är ju att försämra välfärden.

Detta är mer radikalt än moderata idéer om skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring. Försörjningskravet gäller ju vid ett enda tillfälle ‒ när beslut fattas om uppehållstillstånd ‒ medan kravet att betala försäkringar för välfärden blir en permanent skillnad, en uppdelning i "vi och dem".

Att stämman sade ja till mer generös invandring men nej till välfärdsförsämringen ändade diskussionen, men besvarar inte prioriteringsfrågan. Centerns migrationspolitik liknar alltmer Miljöpartiets. Det kanske är meningen.