Reptilvänster; en person som lyder sin reptilhjärna och instinktivt försvarar sina ideologiska meningsfränder, hur uppåt väggarna deras åsikter än må vara. Om det mot all förmodan rådde några tvivel om att vårt avlånga land befolkas av denna kategori, har alla dubier skingrats efter veckans sommarprat med AthenaFarrokhzads.

Den uppmärksammade poeten har framkallat en genuin folkstorm efter sin insats i det omåttligt populära ”Sommar i P1”. Varför undrar den som inte kom sig för att lyssna? Jo, för att det inte var något annat än en kommunistisk galenpanneagitation i landets mest folkkära radioprogram, bara två månader före riksdagsvalet och trots löften från public service om att programmen ska vara befriade från partipolitik.

Farrokhzads hade redan dagen före sändningen förvarnat om det politiska innehållet men också nämnt hur hon förhindrades att tala om hur regeringen måste ”störtas”, eftersom det stred mot regelverket som etablerats av SR (DN 21/7). Däremot bjöd hon lyssnarna på en timmes romantiserat försvar av det vänsterextrema våldet, konspirationsteorier och klassromantik. Allt tonsatt av Ebba Gröns gamla dänga om hur borgare tål litet bly i nacken.

Programmet har fått hela 16 anmälningar till granskningsnämnden och den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén gjorde medialt spektakel av att han kastade ut sin tv, bara för att slippa finansiera public services vad han kallar ”rödgröna valarbetare”.

Tilltagen har parodierats, inte minst från vänster där kultursidor och journalister istället hyllat Farrokhzads. Men också från borgerliga led har det knorrats mot kritikerna. Värna det höga taket och varför reagera så hårt? Det är trots allt bara en virrig vänsterpanna. Det är dock att missta sig.

Efter sändningen intervjuades Farrokhzads av bland andra den uttalat ”rasifierat feministiska och antirasistiska” opinionssajten Rummet (24/7). Intervjun kan enbart beskrivas som nordkoreanskt inställsam, så till den milda grad att hon presenteras som en gudinna. Givet hennes tilltalsnamn ett till synes putslustigt grepp, men sett till innehållet fastnar skrattet i halsen.

När Farrokhzads är fri från radions åtstramande tyglar finns inte längre några hämningar. Hon delar med sig av sina drömmar om att storma radiohuset. Om hur hon hatar borgerligheten och hur allmänheten måste beväpna sig för revolutionen. Ren och röd kommunism således.

Det är lätt att vifta bort hennes åsikter som trams. Dilemmat är emellertid att demokrater genom historien alltid skrattat åt de totalitära sekteristerna, till dess att de fått folkligt stöd och intagit parlamenten. Revolutionär kommunism är ingen anledning att dra på smilbanden eftersom den i sina fotspår inte lämnar något annat efter sig än blod, terror och tårar.

Ännu mindre av ett glädjeämne blir det hela om man betänker att hennes åsikter lyfts fram av public service, genom att låta henne hålla hov på bästa sändningstid. På så vis bidrar statliga bolag med ett demokrativärnande uppdrag till att göra henne till språkrör för den revolutionära vänster, vilken gömmer sina demokratifientliga uppsåt bakom ord som feminism och antirasism. Alltså den för tillfället omåttligt populära rörelse som tillsammans med den växande kryptofascismen utgör två av samtidens främsta hot mot alla krafter som tror på den västerländska demokratin.

Låt oss därför hoppas att reptildemokraterna förblir påfallande fler än de som instinktivt går till offentligt försvar för den totalitäre Farrokhzad.