Ledare 50 000, så många befaras ha stupat i krigets Ukraina (The Independent 8/2). Det är tio gånger fler än vad som tidigare angivits. Även om man för närvarande ska behandla alla former av siffror varsamt, så klargör de att det råder fullskaligt krig mellan Ukraina och Ryssland.

Vladimir Putin kommer dock i förnekelse till onsdagens säkerhetspolitiska möte Minsk. Det arrangerades i all hast efter helgens misslyckade fredsförhandlingar i Moskva. Angela Merkel och François Hollande förmådde som väntat inte övertyga den ryska regimen om en fredsplan. Inte heller lär man uppnå något beständigt den här gången, även om de flesta bedömare menar att det är den sista chansen att trappa ned konflikten.

Den ryske presidenten håller fast vid att det varken finns ryska vapen eller trupper hos rebellerna i Donetsk. Alla vet att det är en lögn. Putins pinsamma envishet har emellertid sin förklaring i att regimen inte vill uppnå någon varaktig fred. Åtminstone inte ännu.

Målet är att svälta ut Ukraina. Den ukrainska statskassan är tom och staten tvingas bara i år låna upp emot 200 miljarder kronor. Landet börjar redan, kanske inte själsligen men materiellt, bli krigstrött.

Putin hoppas sannolikt på att göra president Petro Porosjenkos regim så desperat att den slutligen accepterar ett fredsavtal som innebär stora eftergifter till Kreml. Allt talar dessutom för att han kommer att lyckas.

Putin har redan deklarerat att han inte accepterar ultimatum från väst. Han har även hotat med ett ”totalt krig” på kontinenten om amerikanska vapen skulle nå Ukraina. Västvärldens lär således lydigt acceptera fredsvillkoren från Kreml, eftersom de inte vill att kriget sprider sig över kontinenten. Om så sker, påminner det kusligt mycket om utfallet av Münchenöverenskommelsen 1938. Och precis som då, lär angriparmaktens hunger knappast vara mättad.

Putins ambitioner stannar knappast vid Ukraina. De små stegens erövringspolitik kommer att fortsätta, men inte utan motstånd. Väst måste förr eller senare agera. Carl Bildt uttryckte nyligen att han inte längre finner ett kommande storkrig mellan väst och den ryska regimen otroligt (Expressen 5/1). Och det är inte heller otroligt.

I skrivande stund försöker det ryska propagandamaskineriet mobilisera nya utbrytarrepubliker i Baltikum. Kommer konflikten dit, kan inte väst se maktlöst på. Nato måste försvara sina baltiska medlemmar, annars är all trovärdighet för det transatlantiska försvarssamarbetet upplöst. Det vet västvärldens ledare och det vet Vladimir Putin. Vad presidenten också vet är att den ryska krigsmakten är upprustad, välövad och mobiliserad. Det är betydligt mer än vad man kan säga om den samlade försvarsförmågan i Europa.

Medan ett av de mest avgörande säkerhetsmöten sedan kalla kriget pågår, läste utrikesminister Margot Wallström (S) upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen. Beskedet: FN:s roll ska återupprättas i svensk utrikespolitik och den ska, enligt utrikesministern, vara feministisk, grön och sträva efter nedrustning. Natomedlemskap är inte aktuellt och Sverige ska i stället ansöka om en plats i säkerhetsrådet 2017-2018, i vilket man finner den permanenta och vetobelönade medlemmen Ryssland.

Hotet om det totala kriget kommer allt närmare, men det låtsas man inte om i sömngångarstaten Sverige.