Debatt När vi nu nyligen firat 200 år av fred i Sverige bör vi väl ändå kunna åtminstone försöka bedriva just fredspolitik och inte bara nervöst bedriva åtgärder som handlar om krig.

Inför bullret från öster förordar idag många i Sverige Nato. Vår försvarsminister talar om ökat samarbete med USA kring försvarsfrågor och i EU samverkar vi med energiska steg för utvidgade kontakter österut, visserligen kring väsentliga frågor som mänskliga rättigheter och demokrati i östländerna, men som av den egensinniga Putin uppfattas som provokationer.

Samtidigt talas det visserligen om närmare nordiskt samarbete på försvarsområdet, vår utrikesminister talar om fredlig och feministisk utrikespolitik. Vi satsar alltjämt på ett svagt FN och tar emot många flyktingar från krisområden. Vi upprätthåller biståndsmålen.

Det inte bara verkar som en motsättning. Just nu har vi en obalans mellan områdena krig och fred.

Detta närmande till Nato, som vår före detta ambassadör i Moskva Sven Hirdman sade nyligen inför ett ABF-seminarium, hotar att öka spänningen i vårt närområde och är skadligt för våra säkerhetsintressen. Att vi försöker upprusta vårt försvar är nödvändigt, men i dagsläget uppfattas det mera som åtgärder för krig än som fred.

Liknande tankar fördes nyligen fram på DN:s debattsida av Linus Hagström och Tom Lundborg vid Försvarshögskolan och UI. De skriver att ”Nato-medlemskap gör Sverige mindre säkert”.

Nej, en tydlig fredspolitik bör vara en bättre inriktning. Det finns mycket att göra!

För vårt närområdes fred krävs förstås samtal med det ryska folket. Att den självsvåldige Putin försöker stoppa informationskontor och kontaktytor med utlandet och pressfriheten får inte hindra fredligt informationsutbyte.

Samtal måste åter komma till stånd. Att upphöra med utestängningen av Ryssland från det viktiga G7-samarbetet är bara ett krav. Konkreta uttalanden om vår önskan att bedriva fredspolitiska åtgärder bör ske.

Samtidigt bör man rikta kritik mot stormakterna för deras krigspolitik och mot Rysslands politik gentemot Ukraina, pressfriheten och kontaktmöjligheterna mellan civila organisationer.

För inte så länge sedan hade Sverige i samråd med andra länder och folkgrupper gjort upplägg för en fredlig dialogpolitik i konfliktförebyggande syfte. När hotet om konflikt mellan öst och väst både på det militära och på det religiös/kulturella området startades det internationella projektet ”Euro-islam”, som syftade till ökad kunskap och utbyte mellan våra kulturer, akademier, allmänheter och folkgrupper. Ett konkret resultat var det alltjämt verksamma svenska Dialoginstitutet i Alexandria, som nu har fått en ny chef. En uppföljare till detta finns bland annat i Palmecentret och i Anna Lindhstiftelsens verksamhet. En förstärkning på dessa och liknande områden är nödvändig och fullt möjlig.

Lika väl som det är möjligt att tala till de saudiska kvinnorna och männen om de mänskliga rättigheter som bryts i landet är det möjligt att, även i ett blodigt inbördeskrig som det i Syrien, tala om för det syriska folket att stöd till den krigiske och odemokratiske presidenten Assad inte är hållbart. Det svenska stödet till krigsdrabbade och flyktingar kan kombineras med utbyten för fredliga och långsiktiga samtal mellan syrier och svenskar kring hur ett samhälle kan byggas.

Kanske är rentav samtal med de nu framryckande IS snart också snart en nödvändighet i Irak och Syrien. Men självklart måste krigsbrotten, mördandet utredas och straff utdelas.

Fredspolitik, inte krigsförberedelser, måste vara vårt främsta mål. Avstå från medlemskap i Nato som medverkat i flertalet misslyckade krig.