När dessa rader författas befinner sig undertecknad på ett hotellrum i den blomstrande gruvstaden Mbeya i sydvästra Tanzania. Ett land som på många sätt och vis kan kallas Afrikas hjärta. Inte bara för att man här finner platser som Kilimanjaro, den väldiga nationalparken Serengeti eller scenerna från doktor Livingstones expeditioner, utan också för att det nya Afrika kanske gör sig mer påmint här än någon annanstans.

Södra Afrika är en del av världen som befinner sig i en aldrig tidigare skådad samhällsomvälvning. På några få decennier har några av länderna söder om Sahara genomgått en resa från medeltid till att sälla sig bland raden av medelinkomstländer. Tanzania är just en sådan plats där denna dynamik äger rum. Republiken räknas inom det kommande seklet ha en av kontinentens största befolkningar och kan med sina väldiga naturresurser inta en position som kontinental stormakt.

Men vid sidan om att vara en del av den afrikanska tillväxtsagan, ryms också det myller av mångfald som utgör det så säreget afrikanska. Här samsas katoliker och muslimer. Patriarkaten i norr och matriarkaten i söder. Detta för att inte nämna den i det närmaste oöverblickbara mängd av stammar och språk som ryms inom den tanzaniska nationen. Trots detta myller samlas unionsrepubliken genom swahilin och engelskans språkparaplyer men kanske allra mest, genom namnet Tanzania som idé och koncept. Unionsrepubliken har sedan sin självständighet och förening mellan länderna Tanganyika och Zanzibar 1964, varit förhållandevis förskonat från kontinentens krigshärjningar och kännetecknas av sin pacifistiska hållning, tolerans och öppenhjärtlighet. Trots allt det till synes lyckliga i denna inledning, står landet inför en mängd avgörande utmaningar som kännetecknar det moderna statsbyggets ungdomsår.

Men för att förstå dessa utmaningar måste man kanske genomföra ännu en historisk återblick. Sedan självständigheten har landet styrts av socialistiska Revolutionära Statspartiet med vad som får kallas järnhand. Landets förste president och landsfader Julius Nyerere utfärdade den så kallade Arushadeklarationen 1967, vilken införde en lokal form av kommunism som bland annat kollektiviserade landets jordbruk. Reformen försatte Tanzania i djup fattigdom och efter presidentens avgång 1985 stod detta klart även för regimen. En insikt som innebar början på slutet för kommunismen och 1995 genomförde landet sina första flerpartival.

Trots att socialismens tillvaro är tynande såväl här som hemma, var det knappast helt oväntat att Anders Borg som förste västlige finansminister på åratal, besökte Tanzania. Detta eftersom Sverige och Tanzania ända sedan självständigheten, haft goda relationer och Olof Palme har något av en ikonstatus i landet. Borg sägs ha varit imponerad av besöket men ska samtidigt ha poängterat det oacceptabla i att landets ansenliga tillväxt inte kommit landets låg- och medelinkomsttagare till del. Det ligger mycket i ministerns påstående. För även om Tanzania årligen åtnjutit en tillväxt på över sju procent det senaste decenniet, befinner sig nästan hälften av dess befolkning i fattigdom. Detta eftersom tillväxten bland annat frammanats genom den teknikintensiva mineralindustrin och inte jordbruket som sysselsätter hela tre fjärdedelar av befolkningen. Alltså måste den som vill se en växande tanzanisk medelklass genomföra reformer som främjar denna folkets näringsgren. Men om man nu har problemet klart för sig, varför gör man då ingenting åt saken?

Det hela är som bekant sällan så enkelt som det synes vara. Tanzania saknar många av de verktyg som vi här hemma tar som självklara men som är en förutsättning för tillväxt och självständiga medborgare. Nästintill otroliga 98 procent av landets näringsliv finns inte registrerat hos myndigheterna. Detta innebär att landets jordbrukare enbart brukar sin mark enligt den sedvanerätt som råder på orten. Alltså genom lokala överenskommelser och bestämmelser. Men om en människa inte äger sin mark i formell mening, har hon ingen säkerhet som möjliggör banklån. Kan man inte låna, blir det omöjligt att expandera ett jordbruk som inte ger mer avkastning än mat för dagen. På så vis blir de tanzaniska jordbrukarna slavar under sedvanerätten och de kan bara se på medan klyftorna ökar omkring dem.

Därför har man påbörjat försök med att få landets jordbruk registrerade. Det är ett experimentellt och småskaligt reformarbete som är såväl tidskrävande som svårövertygat på många av de platser där gamla traditioner och vanor regerar. Men, det har sått ett första frihetens frö i många av byarna kring Mbeya. Formaliseringen har inneburit en ekonomisk frihet som förvandlat många jordbruk från blödande till blomstrande. Något som givit den fortfarande lätträknade skaran av registrerade lantbrukare både ekonomiska och intellektuella verktyg för att värna sig mot den allt för ofta korrupta statsmakten.