Dogmatism är en av de mest destruktiva formerna av irrationalitet. Men vad betyder det att någon är dogmatisk? Räcker det med att vara mycket övertygad om något?

Svaret är nej. Dogmatiker är man om man trots överväldigande bevis på att man har fel vidhåller sin ståndpunkt. Dogmatism är något som vi förknippar med religiösa människor, men vem som helst kan vara dogmatisk. Det finns vetenskapsmän som envist håller fast vid sin favoritteori trots att den har spruckit. Men detta är egentligen ointressant.

Det intressanta är i stället att vissa läror till sin natur är dogmatiska vilket gör dem potentiellt destruktiva. I vår del av världen gäller det främst de två största religionerna med rötterna i Mellanöstern (kristendom och islam) samt ideologierna nazism och kommunism.

1. De är alla kollektivistiska genom att de fäster stor vikt vid människors grupptillhörighet - religion, klass, ras. Detta är grunden för exempelvis rasism, hedersvåld, etnisk rensning, klassmotsättningar, religionskrig och chauvinistisk nationalism.

2. De är utopistiska och bryr sig mer om framtiden än nutiden: himmelriket, tusenårsriket, tredje riket, det klasslösa samhället, när messias återkommer, efter nästa femårsplan och så vidare.

3. De hyllar auktoritet, blind tro och offervilja.

4. De innehåller mekanismer som gör dem immuna mot logik och fakta. Talesättet "Herrens vägar äro outgrundliga", eller föreställningen att ledarna sitter inne med visdom och information som rättfärdigar deras till synes vettlösa beslut, är exempel på sådana. Normen att det är beundransvärt att "vara starkt i tron" - det vill säga att själva dogmatismen idealiseras - är en annan.

Observera att jag inte påstår att dessa olika läror är lika förkastliga. De två ideologierna är betydligt värre än de två religionerna. Jag påstår inte heller att folk som säger sig vara kristna, muslimer, kommunister och nazister automatiskt är onda. Jag känner många kristna och många kommunister, ett fåtal muslimer (men inga nazister). Gemensamt för dem är att de är hyggliga människor. Gemensamt för dem är också att de inte förefaller ta lärorna på allvar. Det handlar mest om livstilsmarkörer eller delar av en kulturell identitet. Problemen kommer först när folk verkligen tror.

Men alla lärorna bygger på dogmatism och irrationalitet vilket är destruktivt. Om man är oense finns det två vägar att gå. Antingen samtal eller konflikt. Men dogmatism och blind tro omöjliggör samtal. Samtal kan bara föras mellan människor som har gemensamma regler för hur resonemang bör föras - i praktiken respekt för fakta och logik.

Det är viktigt att inse att det handlar om att idésystemen är olika - mer olika än individerna. Elfte september-attentatsmännen var ju högst intelligenta och rationella i genomförandet av attacken. Problemet var deras religiösa övertygelse om att de var på väg till himmelriket - där de hoppades få dricka vin och ha sex med oskulder.

Det är helt enkelt inte så att exempelvis vetenskapsmän är så mycket rationellare till sin personlighet än religiösa extremister. De är alla människor med i grunden närmast identiska mentala funktioner. Skillnaden är att vetenskapsmännen är skolade i en tradition där rationaliteten är starkt utvecklad. Självmordsbombare är skolade i en tradition där irrationalitet är driven till bisarr perfektion.

Här har vi också en av förklaringarna till att islam för tillfället är farligare än kristendomen. Kristendomen har inte föreställningen att man automatiskt kommer till himlen om man dödar oskyldiga muslimer. Islam har inte heller någon bergspredikan och har inte satts på plats av någon upplysningstid.

Men i grunden är det oavsett religion eller ideologi själva irrationaliteten som är problemet. Det är ingen tillfällighet att världens mest civiliserade, fredliga, välmående, öppna och toleranta samhällen - Skandinavien, Nordeuropa, nordöstra USA och Kanada - också är de mest sekulariserade och därmed rationella.