Dags för Veckans Lista

Dyr fotbollsliga

Sky Sports och BT Sport har säkrat upp rättigheterna att sända från engelska Premier League under de kommande tre säsongerna.

Prislappen?

Tja, 60 miljarder kronor fick de hosta upp.

En hisnande siffra.

Detta blir 120 miljoner kronor per match.

Jag visste att Premier League är den mest eftertraktade ligan att sända, den har flest fans internationellt sett och flest antal lag med stjärnglans.

Jag förstod, kort och gott, att tv-rättigheterna var svindyra.

Men att det handlade om de här galaktiska summorna, det visste jag inte.

Mängden pengar som snurrar runt inom Premier League får också ett par...anmärkningsvärda konsekvenser.

Om man tittar på hur tv-pengarna fördelades bland alla lag i Europas fem bästa ligor (England, Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike) förra säsongen så drog PL:s jumbolag Cardiff in 74,5 miljoner kronor.

Det är 61 miljoner mer än franska jumbon Ajaccio och 56 miljoner mer än spanska diton Almeria.

Men mest intressant: Cardiff drog in 38 miljoner mer än tyska Bayern München, ett av världens absolut bästa lag.

Freddy Adu

Freddy Adu gjorde ännu en briljant insats i helgen. Med sina två mål såg han till att föra sitt Real Madrid till en ny seger i La Liga.

Det där är påhittat från mig – men för ett antal år sedan tycktes det där vara en realitet i dagsläget.

FredduAdu är amerikanen som spåddes en lysande framtid som fotbollsspelare. Som 14-åring blev han USA:s yngste professionella idrottare genom tiderna när han skrev på för DC United i amerikanska högsta ligan.

Adu var tidig i utvecklingen, som 14-åring hade han kropp som en 24-åring, det snackades om att han skulle bli nästa Pelé.

Det byggdes upp nästan löjligt höga förväntningar på honom, och han har inte alls infriat dem.

När han hade fyllt 17 skrev han på för portugisiska storklubben Benfica – det blev början på fallet. Efter det har han harvat runt och blandat misslyckade sejourer i klubbar där kontraktet har brutits och mängder av provspel som inte har lett till något mer än ett nej.

Det har varit snudd på parodiskt.

I sommar fyller Freddy Adu 26 år. Det ter sig tämligen självklart att det inte kommer bli någon fotbollsspelare av rang av honom.

Jag lider med killen – trycket han hade på sina axlar är allt annat än lämpligt för en tonåring.

Det glädjer mig dock att se att Freddy verkar trivas rätt bra med livet ändå.

Som klubblös är han nu i stället ansiktet utåt för en nattklubb i Washington.

Han får säkert gratis drinkar i baren också.

Meca Hockey Race

Vad är detta? Någon seglingstävling? Ett endurolopp? Kanske en galopptävling i USA?

Fel, fel och åter fel.

Det handlar om ishockey, närmare bestämt är det kvalet till SHL som officiellt ska gå under det namnet i år.

I och med att SHL ska utökas, att den klassiska kvalserien skrotades och ett nytt system infördes, så kände sig Hockeyallsvenskan sig manade till att "skapa ett koncept".

Koncept hit, koncept dit.

Allt handlar givetvis om pengar.

Jag instämmer i kören som tycker att namnet är tramsigt.

Men jag förstår att varje krona är viktig, och jag tänker inte lägga någon energi på det här.

Det är bara ett namn på något som pågår under en begränsad period.

Jag gör det enkelt i stället – och fortsätter säga kval till SHL i stället för Meca Hockey Race.

Mattias Hargin

Mattias Hargin missade tyvärr att ta medalj när herrarnas slalom avrundade alpina VM i Beaver Creek.

Det blev en femteplats för stockholmaren. Inget dåligt resultat, men klart att alla, inklusive han själv, hade förhoppningar om att få kliva upp på medaljpodiet.

Jag vill ändå ta tillfället i akt att lyfta fram Mattias Hargin en smula. Han är nämligen väldigt rolig i intervjusituationer.

Ni vet, när idrottare av alla dess slag, utfrågas inför en tävling. Det brukar ofta bli ganska slentrianmässiga svar. De har full fokus på sin uppgift och orkar inte lägga någon energi på att vara roliga.

Mattias Hargins grej innan han ger sig ut i backen är att svära.

Det är ett "fan" här, och ett "jävla" där. Det blir väldigt underhållande till slut. Jag sitter nästan och räknar alla svordomar.

VM i Falun

Äntligen är det dags. Som jag har längtat.

Om alpina VM är kul, så är längdskidåknings-VM kul multiplicerat med tio.

Att det avgörs i Falun. I Sverige. Vår hemmaplan. Det gör att det blir extra häftigt.

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen: jag har en viss rädsla för att vårt grannland i väst kommer dominera.

Det vore hemskt.

Och det är realistiskt.

Låt oss dock tänka positivt. Charlotte Kalla och Marcus Hellner imponerande i genrepet. Johan Olsson likaså, hans sätt att resa sig efter motgångar är beundransvärd.

Calle Halfvarsson har sett hyperintressant ut hela vintern. Stina Nilsson kommer vara med långt fram. Och Sverige och stafetter brukar numera sluta lyckligt.

Som vanligt blir det skriverier innan mästerskapet om sjukdomar som härjat i svenska landslaget. Nu är det Daniel Richardsson och Anna Haag som är drabbade och har blivit isolerade från övriga svenska truppen.

Jag vill tro att det inte är alltför allvarligt. Det är VM vi snackar om. Om det är någon gång man kan tömma kroppen, och lite till, så är det nu.

En VM-medalj är värd en grov förkylning i en månad efteråt.

Hur många guld tar då Sverige i VM?

Jag väljer att vara optimist och säger tre stycken: Herrarnas stafettlag, Charlotte Kalla på 10 km fristil och Calle Halfvarsson i sprint.