Där inne snackas det handbollsminnen?

Västerviks handboll var både bättre och roligare förr. Det vågar jag påstå utan att skämmas. Jag har nämligen gjort ett besök på Johannesbergsvägen 6. Jag var där sista måndagen i oktober, inbjuden av Bengt Johansson för att få träffa VHF:s veteraner.
Hårdskjutande Håkan Jansson och Roland "Putte" Gottfridsson, som jag mest känner som gammal IFK-målvakt i fotboll, är yngst i gänget med sina 66 år. Äldst är Harald Karlsson. Han spelade inte handboll, men han var med och plockade siffror på den gamla goda tiden. När "Glasis" hade bollen tog han fram den nya siffran redan innan skottet var avlossat. Han visste att det skulle bli mål.
Det bli lite stökigt när VHF:s veteraner träffas sista måndagen i månaden. Bengt Johansson är minst lika pratglad som Olle Stäringe och Tage "Räka", så jag är inte säker på att jag fick grepp om all fakta. Allt handlade nämligen inte om det gänget uträttade ute på handbollsplanen. De hade roligt vid sidan av också. Allt är inte lämpat för tryck i Västerviks-Tidningen, men jag ska göra så gott jag kan.

De här gubbarna var som bäst på 50-60-och 70-talet. Det finns en tecknad tavla på väggen i klubblokalen. Alla gamla VHF-spelare på den tavlan är tyvärr bortgångna utom Sten Andersson. Han som var rörmokare när han inte spelade handboll.
Det var 1994 som gänget tog beslutet att bilda VHF-veteranerna. Sedan dess är det sista måndagen i månaden som gäller. Kaffe i plastmugg och "dammsugare" som tilltugg var det som gällde den här kvällen. Mer fantasi än så har inte ett dussin gamla handbollsspelare när de träffas. Två gånger om året får "tanterna" vara med, då ser säkert matsedeln annorlunda ut.
"Totta" Kindström var inte med, men alla andra klassiska handbollsnamn fanns där, Magnus Borgstedt, Rune Masth, Thom Svensson, Olle Hultsberg, Rune Jonsson. De andra har jag redan presenterat. Rune påpekade tidigt att han inte spelade handboll, men han var lagledare och så satt han i VHF:s styrelse.

Innan jag ens hunnit sätta mig blev jag upplyst om att det här veterangänget avslutade sin aktiva karriär som korpspelare.
- Vi vann vartenda år så till slut blev vi borttagna. Vi var för bra helt enkelt, sade Bengt Johansson. Alla andra runt bordet nickade instämmande, så det var säkert sanning.

Västervik var bra i handboll på den tiden. Det visste jag när jag kom, men nu fick jag också veta vilka lag man mötte, hur risiga alla hallar var, och att man i alla år spelade norrut. I Östergötland, Sörmland, Närke och allt vad det hette. Fast alla höll inte med om allt.
- Vi spelade i Småland också, påpekade Håkan Jansson och fick medhåll av Putte Gottfridsson. De är ju yngst, och har spelat för VHF även i modern tid.

Vem av Er var bäst? Jag ställde frågan, och jag fick ett svar som nästan var 100-procentigt. Ingvar Tollesson! Så var det. Det sade " Berget" Holst på sin tid, och min företrädare som sportchef, Håkan Larsson, var av samma mening.
Fast "Glasis" var högst. Han och slöjdläraren Bengt Jonsson tog chansen och spelade även för Derby i Linköping i en ännu högre serie
Jag formulerade om frågan och undrade också vem vid bordet som var bäst. Jag fick två svar, "Mankan" och Thom Svensson. Till slut enades vi om "Mankan", som alltså var Magnus Borgstedts artistnamn.
- Fast han kastade bara bakåt, sade någon lustigkurre vid bordet.

Gamla tidningsurklipp plockades naturligtvis fram , och av någon anledning var ett från våren 1955 mest intressant. Är det någon som vet varför? Det året blev VHF Smålandsmästare. Vann finalen med 12-3.
- De gjorde ett spelmål och slog in två straffar, sade Bengt Johansson.
Vem som gjorde de 12 målen framåt, vet jag inte, och vad motståndet hette glömde jag att kolla, men en sak är jag säker på, Pelle Johansson stod i mål. Då var han 17 år, i dag är han 50 år äldre och heter Jonius i efternamn.
Västerviks bäste handbollsmålvakt alla kategorier. Svårt skadad i den traditionella Annandags-handbollen för många år sedan. Men "medlem" i VHF-veteranerna.

När man är ute på nostalgins brusande hav, som vi var denna måndagskväll, dyker många namn upp, Halvor Westerlunds till exempel. Han var måldomare i många år, och dömde säkert fel en och annan gång. Men fattade jag rätt så gynnade det VHF vid ett och annat tillfälle. Jan-Erik Ådermark var också på tapeten, och naturligtvis också Arne "Moffe" Johansson och skåningen Harry Winberg.
- Han var dyr, men han var nyttig för oss, tyckte en av gubbarna vid bordet om den nye spelande tränaren Winberg.
Harry hade många idéer.Bland annat genomförde han ett träningsläger på Bosön i Stockholm. Jag fick lova att inte gå in i några detaljer från den utflykten, och det löftet tänker jag hålla.
En resa till Tyskland sitter också kvar i huvudet hos de flesta som deltog, och jag tycker minnena kan få stanna där.

Jag skrev i början att handbollen var både bättre och roligare förr. Till det roliga hörde de danskvällar som arrangerades i Idrottshallen. Putte Wickman och Thore Ehrling var bland annat på besök, och det satte sina spår.
- Det var halt på golvet när vi skulle spela handboll dan därpå, sade någon. Jag tror det var Olle Stäringe
Danskvällarna lockade mycket folk, men det gjorde även matcherna. 600-700 personer står det i historieböckerna. En annan intressant sak att notera är att Magnus Borgstedt utsågs till Pressens son vid 33 års ålder.

Någon undrar förstås om vi pratade om dagens handboll. Nej, det blev inte så mycket snack om det. Men många undrade om VHF fortfarande spelar handboll. Någon visste för vi andra fick veta att en handboll i dag kostar 500 kronor. Utan klister.
Tack för en härlig veterankväll på Johannesbergsvägen 6.