Bowlingens dreamteam
Det drar ihop sig för de lokala bowlinglagen. Snart ska det avgöras vilken division varje lag huserar i nästa säsong.
Om jag ska ta och tippa hur det går för lagen på den högre nivån så blir utfallet så här:
Domino går inte upp till Elitserien.
Flax klarar sig kvar i Allsvenskan.
Team Gamleby går upp till Allsvenskan.
Nu vet ni det.
Jag ringde Team Gamlebys superspelare Jacob Carlsson för att prata lite inför deras kommande kval. Med Jacobs suveräna säsong i tankarna fick jag en idé; jag slänger ihop ett lokalt dreamteam bland de lokal bowlarna.
Det var inget dåligt lag jag fick fram, eller vad sägs om en startåtta som skulle se ut så här:
Jacob Carlsson, Glenn Andersson, Mikael Liljekvist, Curt Bontell, William Svensson, Jonathan Liew, Andreas Andersson och Karl Landström.
Ett lag som tveklöst skulle hålla i Elitserien.
GP-fiaskot
Premiär. 55 000 på läktarna. Ett sånt där tryck som bara polackerna kan skapa.
Lägg därtill att det var Tomasz Gollobs avsked från den största speedwayscenen.
Allt var upplagt för en stor fest i lördags.
Det blev i stället det största fiaskot någonsin i speedwayens GP-serie.
En skandal utan motsvarighet.
När jag kom hem och drog på teven såg jag att ett heat skulle startas utan tejp, de skulle helt enkelt gå efter lampan.
Jag trodde knappt mina ögon. Var det en vanlig öl jag hade tagit en klunk av?
Inte nog med krånglet med starttejpen och tillhörande apparat.
Dessutom var banan i dåligt skick. Träningen tvingades ställas in dagen innan, och arrangören förmådde bevisligen inte att få till stånd en körduglig bana till tävlingen.
Jag tycker det är så gastkramande uselt. Att det var just premiär, i speedwayens mecka Polen och Gollobs sista GP-race gjorde det bara ännu värre.
Man undrar ju hur Tomasz Gollob tänkte och kände innerst inne när beskedet kom att tävlingen skulle ställas in efter tolv av 23 planlagda heat. Han höll ändå skenet uppe under "ärevarvet" (skedde till burop från upprörda åskådare), när han hissades i luften av övriga förare och när han han plåtades på prispallen.
Han måste ha känt besvikelse. Som jag gjorde. Som alla andra gjorde.
Nästa GP-tävling körs 16 maj i Tammerfors, Finland.
I fjol var det skittråkig speedway där på grund av banan.
Men den gick i alla fall att köra på – och startproceduren fungerade som den ska.
Man får vara nöjd med något liknande den här gången också.
Steven Gerrard
Captain Fantastic, Steven Gerrard, har haft en lång och fantastisk karriär i Liverpool FC, världens finaste fotbollsklubb.
Han är inne på sluttampen nu innan han rundar av i USA. Och han är värd alla hyllningar han kan få. Gerrards betydelse för Liverpool genom åren har varit enorm.
Det är bara jäkligt synd att han aldrig fick vinna Premier League.
Jag tror att han hade bytt bort Champions League-titeln 2005 mot en PL-titel alla dagar i veckan.
Gerrard har under sin karriär sett landsmän som Paul Scholes, Frank Lampard och Gareth Barry få vinna Premier League, själv har han tre andraplatser som bäst i en A-lagskarriär som sträcker sig från 1998 till 2015.
Steven Gerrard kommer att bli ihågkommen som den stora spelare han var. Men jag kan inte låta bli att belysa tre tråkigheter som skett på slutet som sänker ett störande svart moln över hans gloria.
1) När han halkade mot Chelsea
– Liverpool var i en vansinnigt bra form och mötte hemma på Anfield ett Chelsea som saknade ett par tunga pjäser. En seger hade försatt Liverpool i en förträfflig position. I stället blev det förlust med 0–2 där det bestående minnet är när Gerrard halkade, vilket gav Demba Ba fri gata att löpa fram och sätta dit 1–0 strax innan halvtid. Ett mentalt jättejobbigt mål som symboliserar det gyllene läget som Liverpool brände.
2) Röda kortet mot Manchester United
– Drömmen om att vinna ligan med Liverpool var redan död. Men de fightades om en Champions League-biljett, hemma mot Manchester United, den största rivalen. Gerrard byttes in direkt efter paus – och fick nästan lika direkt (40 sekunder) ett rött kort efter en ful stämpling på Ander Herrera. United ledde då med 1–0 och med en man mer var segern mer eller mindre klar. En blytung sista match mot United för Gerrard.
3) Skarven till Suarez
– De var lagkamrater i Liverpool säsongen innan. Men när England mötte Uruguay i en avgörande gruppspelsmatch i VM var de motståndare. Ändå nickskarvade Gerrard fram till Luis Suarez som avgjorde matchen i 85:e minuten. Uruguay vidare. England utslaget. Ett jobbigt misstag och ett ännu jobbigare avslut på landslagseran.
Dessa minnen kommer tyvärr inte gå att sudda bort. Men låt oss dock minnas Steven Gerrard för den pådrivare och högkaratiga spelare han var.
Den bästa engelska spelaren någonsin att aldrig vinna Premier League.
Trav
Jag kan, av någon märklig anledning, en massa Elitloppsvinnare från senare delen av 90-talet och en bit in på 2000-talet.
Och jag har koll på förhållandevis många kuskar (beror säkerligen på att det har varit samma kuskar i typ 50 år).
Mina travkunskaper i övrigt: bleka.
Det var därför en smärre sensation att jag åkte till Mantorpstravet i lördags och kollade V75 på plats.
Min enda tidigare traverfarenhet live var Elitloppet 2008.
Så här efteråt måste jag konstatera; fasen, vad skoj det var.
Säga vad man vill om travsporten som fenomen. Om man inte tippar på det, är det ganska bedrövligt att titta på, bortsett från storloppen, och det är jag nog inte ensam om att tycka.
Men om man slänger in ett tips – då jäklar, då är det fruktansvärt roligt.
Spets, dödens, första, andra, tredje utvändigt och så vidare. Det är ganska enkelt att lära sig de grundläggande begreppen.
Och är man på plats är det häftigt att uppleva allting. Det är enormt spännande och nervöst, man lägger allt hopp i symbiosen mellan ett djur och en kusk.
Går det vägen, så är det en fantastisk kick.
Vi – det var min pappa som lämnade in systemet, vi andra betalade vår andel – prickade in sju rätt på V75.
Tyvärr gav det väldigt klen utdelning. Det var en favoritbetonad omgång. Vi gick i alla fall inte minus, det får man vara nöjd med.
Nöjd var jag även med mitt besök på V75.
Det var definitivt inte sista gången.
Växjö Lakers
Växjö spelar just nu SM-final mot Skellefteå och är bara en seger från guldet.
En jättestark bedrift med tanke på att Växjö Lakers bildades så sent som 1997 och då hörde hemma i division 4.
Växjö får mycket beröm – så klart – men det höjs också en del kritiska röster mot deras lagbygge.
Anledningen stavas importer.
Ja, tar man en titt på deras trupp så har hela tolv spelare ett utländsk pass. Faktum är att man bara hittar tre svenskar totalt i Växjös första- andra- och tredjefemma.
Det är anmärkningsvärt.
Förutom detta så har Växjö bara en egen produkt i truppen, det i form av Calle Rosén.
Vad tycker jag om det här?
Ja, klart det inte är optimalt. Men det är heller inget jag rasar över. Det här är den nya verkligheten, ishockeyn har – precis som samhället i stort – blivit mer global. Att driva en elitklubb är big business, och det gäller att få ihop ett så slagkraftigt lag som möjligt för att vinna så många matcher som möjligt.
Då går det inte att ta hänsyn till antalet svenskar eller egna produkter, även om det i den bästa av världar var hemsöner som hade de tongivande rollerna i varje lag.
Att kalla Växjö för ett köpelag blir bara löjligt. Det är inte så att de övriga SHL-lagen har en del drös med egna talanger i sina lagbyggen.
I stället bör man imponeras över Växjös förmåga att få ihop sin mix till ett så starkt lag.
Det är långt ifrån alla som lyckas med det.