Västervik
Funkar allt, alltid?
Pontus Magnusson visar runt i det lilla båset bakom pressläktaren i ishallen i Västervik. Det är en försvarlig mängd sladdar, kopplingsdon, datorer, mixrar och allehanda tekniska, digitala prylar. Det tog minst ett par timmar att koppla ihop.
Visar runt förresten, utrymmet är inte stort så det blir mer så att Pontus visar in.
– Ja, det gör det faktiskt. Förra säsongen hade vi lite strul med internet några gånger, men i år har det gått bra. Kanske några småsaker några gånger, men inget som tittarna tänker på.
Ett par timmar före varje hemmamatch brukar Pontus och några andra som sköter VIK:s webbsändningar vara på plats. Plockar bort plywoodskivan till kommentatorsbåset, kopplar in monitorer, testkör. Fler ansluter efter hand. Totalt brukar det vara ett tiotal killar, inga tjejer, som sköter arbetet.
Nu är det en vanlig träningskväll mitt i veckan. Raskt ner till kansliet där Pontus visar var presskonferenserna efter matcherna brukar vara. De sänds också ut på webben.
– Vad bra att ni ska skriva om Pontus. Det finns ingen större eldsjäl. Om det lyser i hallen vid halv fem på morgonen är det inte inbrott, utan han som håller på och kopplar något, säger en i gänget som sitter och snackar i rummet.
Pontus säger något om att där ser ni, vi är snälla och peppar varandra i VIK. Bra stämning. Ibland lite rå, kanske.
– Du vet inte vad vi säger när du gått ut, säger killen och alla skrattar.
Det var ganska länge sedan, säsongen 2006–2007, som Pontus Magnusson på allvar började följa VIK Hockey. Mycket berodde på att han råkade få sommarjobb på samma arbetsplats som Alexander Karlsson, som spelade i laget. De lärde känna varandra och Alexander är en av medlemmarna i webbgruppen nu.
Några år senare, Pontus kollar i telefonen och kommer fram till att det var säsongen 2009–10, gick det riktigt tungt för föreningen. Många tappade intresset, styrelsen avgick.
– Den nya styrelsen undrade om inte jag kunde hjälpa till lite. Visst. Jag gjorde allt möjligt, i början var det mycket lotterier för att dra in pengar till föreningen.
Pontus var också ”inne och vände” i styrelsen, ett år som suppleant och ett år som ordinarie, men tyckte att han gjorde mer nytta genom att jobba praktiskt. Efter hand fick allt fler upp ögonen för hans stora tekniska kunnande – han är utbildad elektriker – och inte minst intresse.
En dag tog han med sig en kamera upp till ishallen. Webb-tv från matcherna, kunde det vara något?
– Några hakade på direkt och efter hand blev vi fler och fler involverade. I dag har vi ingen chef eller så, men du kan nog säga att jag är lite övergripande ansvarig. Jag har aldrig haft den ambitionen, men det har blivit så.
– Jag skulle aldrig reda ut det här på egen hand. I början var alla totala gröngölingar, men nu gör vi ett jättejobb tillsammans. Jag är superimponerad.
I dag sänder gänget samtliga VIK:s hemmamatcher över nätet och gör ofta sammandrag med höjdpunkter från bortamatcherna. Man har kommentator, bisittare, upp- och eftersnack och, som sagt, filmade presskonferenser.
Tekniken har utvecklats och är i dag bara några snäpp under sändningarna från till exempel Viasat och CMore. Som mest har 700 personer varit inne och följt en match. Skulle VIK gå upp i allsvenskan, kommer matcherna också att sändas via CMore.
Vid sidan av sändningarna jobbar Pontus också med sociala medier för klubben. Lägger ut material på Facebook, twittrar och kollar till instagramkontot.
Varför håller du på?
– För att det är kul, jag älskar det här. Vi är världens bästa gäng som håller på. För mig betyder det hur mycket som helst. Det finns en väldig gemenskap.
På det sportsliga planet drömmer Pontus, som alla andra VIK-fans, om att klubben ska gå upp i allsvenskan. Han pratar om vad det skulle betyda och hur kul det vore om VIK någon gång i framtiden kunde fostra ett blivande NHL-proffs.
Men idrott är inte bara matcher, segrar och nederlag. Det är också något annat, och kanske större. Gemenskap, tillhörighet, trygghet. Pontus kommer in på alla uppmärksammade våldsbrott som inträffat i Västervik den senaste tiden.
– Jag har ingen aning om vilka som gjort vad, men jag kan tänka mig att många av dem aldrig upplevt gemenskapen i en förening. Idrotten kan göra att man slipper undan mycket tragiska grejer.
– Här uppe är vi som en stor familj. Vi hälsar på varann och märker man att någon mår dåligt ger man den en klapp på axeln. Det har jag själv fått flera gånger. Här är varenda en en liten pusselbit.
Efter matcherna brukar Pontus och de andra i gänget bli kvar framåt halv elva, elva. Spelare och tränare intervjuas, och ett paket med höjdpunkter klipps ihop. Grejer plockas ner, lampor släcks.
Det där med att Pontus är i ishallen mitt i nätterna stämmer alltså inte.
– Eller jo, ett par gånger har det nog hänt. Vi skulle koppla in högtalare och skärmar i taket. Vi drog in en skylift i hallen. Då får man passa på när det är ledigt.