Sedan före detta landslagshöjdhopparen Patrik Sjöberg gav ut sin bok har det, var och varannan dag, varit någon idrottsutövare som har talat ut om hur denne blivit sexuellt antastad av en ledare inom föreningen. Givetvis är det bra att de utnyttjade vågar berätta om det, men jag blir alldeles förstörd när jag läser om detta. Och förmodligen finns det ett kolossalt stort mörkertal som fortfarande sväljer ångesten och varken vill se tillbaka på eller prata om det hemska som har varit.
Jag har försökt att sätta mig in i situationen, att någon av alla mina tränare jag har haft genom åren skulle ha förgripit sig på mig, men jag är inte ens i närheten av att förstå eller att kunna inbilla mig detta. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag inte hade varit samma person i dag och förmodligen inte ha haft samma basketkarriär heller om detta hade hänt mig. På så sätt är jag imponerad över Patrik Sjöbergs styrka att kunna prestera så pass bra och till och med slå världsrekord trots den terror som pågick bakom kulisserna.
Ledarna är ju för det mesta dem man ser upp till och litar allra mest på i föreningen. Det de säger är lag och att svika det förtroendet från idrottsutövaren trodde jag inte fanns på kartan. Hur kan man inte skilja på en seriös idrottsverksamhet mot någon slags sjuk köttmarknad på krogen eller vad sjutton man ska kalla det?
Det som gör allting ännu värre är att det oftast handlar om pedofili. Som relativt nybliven mamma är det en av mina absolut värsta mardrömmar. Ska man behöva vara med på varenda träning och match i framtiden?
Kan detta överhuvudtaget förhindras?
Vad gör idrottsföreningarna i Västervik för att våra barn ska känna sig säkra och kunna fokusera helt på sin sport?
Jag har pratat med några av dem.
"Vi har aldrig ens tänkt tanken att något sånt här skulle kunna inträffa hos oss", "det var chockerande och förskräckligt att få reda på detta", "det finns inte i vår värld", "vi kanske bör fundera på och prata om det här även om det känns absurt" och "vi anställer ju bara folk som vi känner", var några av kommentarerna jag fick.
Jag förstår ungdomsledarnas svar och tycker att det är ett friskt tecken att de inte ens har funderat över dessa hemskheter. Men trots alla goda tränare finns det ju uppenbarligen några rötägg och hur vi ska kunna kasta bort dem innan stanken blir ännu vidrigare är en gåta.
Givetvis kan man sålla bort de uppenbara genom att se efter i straffregistret, men förmodligen är dessa bara en bråkdel så det hjälper inte långt.
"Vi anställer ju bara folk som vi känner". Visst, men pedofilerna känner ju också folk, tyvärr.
Vi kan bara hålla tummarna för att vi slipper vara med om detta i Västervik, och överallt annars också för den delen!