Distansritt i Rökullabackarna
I klassen Lilla Rökulla, som "bara" är 60 km, tog Lena Sandberg och Diipp hem en populär hemmaseger åt arrangerande Tjust Distansklubb.
Vädret denna tävlingsdag passade bättre för att sitta i skuggan och dricka kall saft än att rida upp och ner i de beryktade Rökullabackarna mellan Mariannelund och Pelarne. Det var alltså varmt, rejält varmt, vilket säkert gynnade fullblodsaraberna som dominerade stort i prislistorna.
För Rökulla 100 gick starten halv sju på morgonen. Då var det fortfarande svalt och daggen låg kvar i gräset på startfältet vid Norrlida. Tjugofyra förhoppningsfulla ryttare försökte hålla sina laddade hästar i schack och få hade nerver att njuta av den fantastiska utsikten över blånande skogsåsar. Tjust Distansklubb hade en ryttare med i klassen, Susanne Fahlström på Zaphir. Det var hästens första tiomil.
I början hölls fältet ganska samlat, förutom några få, som valde att hålla sig efter de andra. Vissa vet redan från start att de inte tänker blanda sig i tätstriden, andra har en häst som knappt är tilltalbar de första milen och därför inte ska ridas i en klunga med andra. Då kan det vara god taktik att släppa iväg konkurrenterna. På en tävling över tio mil gäller det att hushålla med hästens krafter.
Medan huvudklassen var ute på sin första delsträcka gick starten för Lilla Rökulla. Sjutton ekipage ställde upp, däribland Lena Sandberg på Diipp för hemmaklubben.
Så kom "tiomilarna" in för sin första veterinärkontroll. I täten Therese Olsson på CC Etienne från Värnamo med Annelie Eriksson på Jade ett par minuter efter. Det var väntat. Båda är kända för att rida fort. Jade tog inte lång tid på sig att få ner pulsen, bara tre och en halv minut. Etienne behövde det dubbla, men även det är fullt acceptabelt. Säkert hade
Annelies häst redan här en stor nytta av att ryttaren är mycket lätt.
Bland dem som kom in några minuter senare var Sofia Axelsson på Wielka Karlina, Maria Hagman-Eriksson på Chopin och den danska elitryttaren Grit Brint på El Metzo.
Alla tre med kapacitet att blanda sig i toppstriden. Sofia och Maria placerade sig som fyra och femma på årets SM på 120 km som avgjordes i Härjedalen i början av juli.. Wielki Karlina fick dessutom priset för bästa kondition, så förmågan att klara en backig bana är bevisad.
Två hästar blir stoppade i denna första kontroll. Den ena av dem är tyvärr Susanne Fahlströms Zaphir, som visar en lindrig hälta.
Övriga ekipage gav sig ut på andra delsträckan, trettiosju kilometer av idel upp och ner.
Annelie och Therese drog ifrån de övriga och kom in till tävlingsområdet en kvart före Maria och Sofia. Ingen av dem behövde längre tid än två tre minuter för att få ner hästens puls. Det visar både vilken god kondition hästarna har och att ryttarna kan bedöma hur fort de vågar rida, för precis innan andra kontrollen ska en backe forceras i oländig terräng med en stigning på 70-80 meter på mindre än en kilometer.
För Sofia hjälpte det inte att hästen var fräsch. Travprovet visade en oregelbundenhet i gången och så var det slutridet för den här gången.
Sista delsträckan var kortast, bara två mil. Den var också mest lättriden, men i den gassande eftermiddagssolen var det få som vågar höja tempot. Fortast red lättviktaren Annelie och hon gick i mål en halvtimme före Therese, som i sin tur passerade mållinjen bara tre minuter före Maria på Chopin.
Alla hästarna klarade pulskontrollen, men CC Etiennes travprov godkändes inte och därmed gick Chopin upp på andraplatsen. Chopin är för övrigt den enda icke araben av de placerade. Mamma är ett travarsto, men pappa är den i våra bygder välkände Eldorado.
Lilla Rökulla blev en mer öppen uppgörelse och därför mer spännande. Lena Sandberg på Diipp var med i tätklungan större delen av första delsträckan, men tappade värdefulla minuter vid det långa vadet i Åsjön. Diipp vägrade nämligen gå ut i vattnet. Efter en olycka som ung, då han nästan drunknade, hyser han nämligen stor misstänksamhet mot sjöar. Här fanns ett alternativ, en straffrunda i skogen, men efter den var försprånget bytt till motsatsen. Det blev full fart i backen upp till tävlingsområdet, förbi de tre närmaste konkurrenterna och så först in till pulskontroll. Därmed hade Lena ryckt åt sig ett försprång på hela sex minuter och kunde rida ut i ensamt majestät på sista slingan. Dock kan det hinna hända mycket på två mil. Om hästen tröttnar och måste skritta rinner minuterna fort iväg. Men Diipp tröttnade inte. Tvärtom. In på målfältet kom han i lugn galopp, och det syntes inga andra hästar efter.
Först en kvart senare red Anneli Sandberg på Sir Gandalf, Lena Silfvergren på Wielki Pen och Marie Poulakka på Son of a Witch in på fältet. I mål skilde en sekund mellan varje ekipage, men Son of a Witch klarade inte slutbesiktningen.
Det gjorde däremot Diipp, som fick beröm av veterinärerna för han visades i gott skick..
Beröm fick också arrangörsklubben för en välordnad tävling med södra Sveriges mest utslagsgivande bana.
Nu återstår för Tjustryttarna bara en egen tävling till och det är Djursdalaritten 80 km om två veckor. Det är hemmaplan för Lena, men den här gången får hon koncentrera sig på uppgiften att vara tävlingsledare och Diipp får gå i hagen och beta gräs. Förhoppningsvis kan klubben få ihop ett lag till SM i slutet av september och då har den duktiga Djursdalahästen en given plats.
Så jobbar vi med nyheter