De flesta skulle nog inte komma på tanken att göra en Ironman i din ålder. Vad betyder din ålder, 61, för dig?
- Jag är 61 år och vill göra en Iron Man och? Vad är ålder egentligen? Det står en siffra i passet och du känner en i kroppen. Kalenderåldern är den minst viktiga. Den fysiska åldern är den som betyder något. Det viktiga är att man inte bara säger "jaha nu är jag 61 och då ska jag göra som alla andra 61-åringar." Om du inte gör det du vill förnekar du vem du är. Man ska göra det man vill och allt är möjligt om man bara vill. Så borde fler tänka. Om du tänker sådant här gör inte andra i min ålder så blir det ett hinder. En siffra i passet sätter inga gränser för vad som är möjligt för dig. Det är det du har mellan öronen som avgör.
Du slutar inte motionera för att du blivit gammal, du blir gammal om du slutar motionera eller?
- Ja. Allt hänger på hur du tänker. Tanken orsakar både för- och nackdelar där man får ta fram fördelarna. En stor fördel är att motion och bra kost ger dig en bättre grund för det mesta i livet. Att känna sig gammal finns ju i din tanke vilken man kan ändra.
Du har gjort Vasalopp, svenska klassiker och mycket annat jobbigt. Ditt seglivade självplågande drag tycks inte vara på väg att dö ut, varför fortsätter du att plåga dig?
- Frågan var. Kan jag crawla så länge som krävs i ett Ironman? Jag satte upp hinder för mig själv och hittade ursäkter för att slippa göra det. Jag kommer att hålla på i 12-13 timmar för att besegra Ironman i Kalmar. Det är den stora nyfikenheten. Jag har simmat, cyklat och sprungit i flera timmar, men aldrig så här länge. Vad händer efter barriären? Det är det som kittlar. Hur reagerar kroppen och hjärnan? Det kommer att bli en kamp mellan min hjärna och min kropp som jag aldrig upplevt innan. Ironman beskrivs som ett långt helvete. Kroppen drar på sig mjölksyra och lägger av. Samtidigt säger hjärnan att du ska fixa det. Du måste uthärda smärtan för att få reda på vad som händer efter barriären. Smärtan är inte som tandvärk. Du kan få slut på smärtan om du vill, men du vill inte.
Andra undviker smärta, du söker upp den?
- Försök att falla in i det meditationsliknande tillståndet när marken susar förbi så kommer du att pendla mellan paradiset och ett hett helvete. Precis som i livet. En motionsutmaning är precis som livet. Du vet inte hur hårt det ska bli. Du vet inte när det slutar. Du kan inte kontrollera det. Du kan bara anpassa dig.
Att motionera är att lära sig om livet?
- Du lär dig att anpassa dig till smärta som är en del av lopp och livet. Det är en känsla av skönont som man lär sig att vilja uppleva igen och igen. Du ska träna så barriären kommer så sent som möjligt i loppet. Och när du klarar av smärtan och tar dig förbi din barriär i Ironman eller vad det nu må vara så pratar vi om eurfori.
Om du blir vän med smärtan så är du aldrig mer ensam sägs det. Är Ironman som att gå ner i ett superhett bad där du måste slappna av för att kunna klara av det?
- Smärta kan ses som en fiende i form av en barriär och det gäller att få den barriären så liten som möjligt. Så när smärtan börjar kännas så vet man i sitt inre att min känsla och tankar inte är ensamma utan det blir en "part" som man ska försöka bli vän med. Din liknelse stämmer.
Du kan inte hata ditt hinder och tro att du ska kunna övervinna det, du måste älska det eller?
- Tveklöst ja. Du kan inte bara rusa på. Du måste ha respekt och disciplin. Börja med den första fem kilometern. Titta på klockan så du inte rusar iväg. Du ska kunna köra första kilometern som den sista. Du ska inte säga, om du ska springa ett lopp på sex kilometer, att jag ska springa på 40 minuter. Utan säga 35. Du måste lura dig själv och säga att det här är en härlig kilometer. Idrotten lär dig att ta en sak i taget. Det är en bra filosofi i övriga livet också.
Hur långt är du beredd att gå för att genomföra Ironman?
- En del kallar mig idiot. De tycker att jag skulle börjat med ett mini Ironman istället för att börja med det stora Ironman direkt. Jag har brutit ett lopp i mitt liv. Då låste sig skinkorna. Jag fick massage, men fick inte upp dem. Jag har aldrig brutit för huvudet sagt ifrån. Gunde Svan bröt armen och gick i mål ändå. Andra sa idiot. Inte jag. Det var en barriär som skulle flyttas. Ett agerande skapar två och sedan blir det en vana och man blir en loser och ger upp för hindren. När det tar emot gäller det att dela upp allt i delar och tänka positivt "Å vad skönt med fem kilometer till". Till slut snackar man en kilometer i taget på slutet. Och kommer jag i mål så är det inte bara eufori. Då har jag gjort något stort. Har någon gjort det i västervik? Jag tror inte det.
Du vill inspirera andra till att springa också?
- När allmänheten kommer över tröskeln då kommer endorfinerna då kommer behovet som jag har. Försök komma över barriärerna och ta inte för stora mål. Om du frågar en Karhu Run-löpare i dag om den skulle kunna ställa upp på en mara så säger den nej. De gör felet att de ser hela utmaningen i ett steg. Du måste dela upp det i små steg. Kan jag med min ålder vara med på den här nivån så kan andra också. Jag vill visa att detta är möjligt och att andra då ska kunna känna att de kan flytta fram sina barriärer. Sedan är det tragiskt att jag ska vara högt upp i listorna och att det inte finns så många yngre som är med där uppe.
Är Ironman den slutgiltiga gränsen för dig?
- Den gränsen vet jag inte var den är. Kan jag hålla på i två dagar? Kan jag springa tiomilalopp? Det lockar. Ironman är inget slut. Det kommer alltid nya barriärer att flytta.