Allsvenska toppfighten
Om ni har missat det, ta en titt på den här härliga synen:
1) IFK Göteborg 38 poäng
2) Elfsborg 38
3) IFK Norrköping 38
4) Djurgården 36
5) AIK 36
6) Malmö FF 34
Den allsvenska kampen om guldet är både stenhård och fascinerande.
Jag kan bara tacka och ta emot.
Det är på grund av just det här som jag tycker om Allsvenskan så pass mycket. Man kan prata länge och väl om hur svag klass den håller gentemot många andra ligor i Europa, men den har så många andra kvalitéer som man måste uppskatta.
Den extrema jämnheten är en stor faktor.
Personligen tycker jag att en liga där sex lag har chans på guldet så här långt in i säsongen, är klart mer intressant att följa än till exempel den spanska ligan där Barcelona och Real Madrid har ryckt ifrån halvvägs in på säsongen.
Ja, jag vet att Atletico Madrid snodde åt sig guldet för två år sedan. Det var hur kul som helst, men vi får nog vänta åtminstone tio år till på något liknande.
Vad tror jag då om upplösningen i Allsvenskan?
Jag står fast vid mitt tips innan seriestarten. Malmö vinner – om de går in med full inställning i varje match. För det är vad som krävs, en enkel promenad till en tredje raka triumf kommer det inte att bli för de himmelsblå.
Premier League
Som tioåring längtade jag till julafton, sommarlovet och min födelsedag.
Som 26-åring ser det annorlunda ut. Nu längtar jag till andra grejer. Och den gångna helgen var just en sån sak.
Premier League – världens roligaste fotbollsliga (Allsvenskan är tvåa) – drog äntligen igång.
Denna liga som är ett vitalt segment som gör att den kommande hösten och vintern blir lättare att ta sig igenom.
Att Liverpool vann premiären – oj, så viktig första matchen känns – var precis vad jag behövde. Det var inget skönspel, men ett moment av magi från den brasilianske trollgubben Coutinho gav 1–0 i 86:e minuten mot Stoke.
Tre poäng som gav framtidstro åt min själ.
Dels inför resten av Premier League-spelet, dels hösten i stort.
Vid det här laget har ni lärt er att jag älskar att tippa hur saker slutar. Givetvis bjuder jag här och nu på ett kvalificerat (nåja) PL-tips.
1) Chelsea
2) Manchester City
3) Manchester United
4) Liverpool
5) Arsenal
6) Tottenham
7) Swansea
8) Everton
9) Stoke
10) West Ham
11) Southampton
12) Crystal Palace
13) Newcastle
14) Leicester
15) West Bromwich
16) Watford
17) Aston Villa
18) Norwich
19) Sunderland
20) Bournemouth
Tuff väg till VM
Kvalet till EM är fortfarande aktivt, och vi ska väl egentligen rikta blickarna dit i stället för att börja tänka på VM-kvalet som startar i vår.
Jag kan dock inte låta bli att ventilera lite tankar kring Sveriges grupp, "mardrömsgruppen" kallad.
Som namnet antyder kommer Sverige att få slita hårt för att lyckas ta sig till Rio. De har definitivt inte haft något flyt i lottningen.
Från de två toppseedade skålarna fick Sverige Frankrike och Holland på sin lott. Det är ingen lek.
För att få lite perspektiv kan vi ta upp Wales och Österrike samt Rumänien och Danmark som två andra exempel som har dragits från de två första skålarna.
Skillnaden är markant.
De enda två "seedningslagen" som var tuffare än Sveriges var Spanien och Italien. I övrigt blir jag nästan provocerad av att se vilka seedade lag som jämbördiga lag till Sverige fick.
Turkiet fick Kroatien och Island.
Grekland fick Belgien och Bosnien.
Klart man blir lack.
Det ska inte vara lätt att ta sig till VM.
Det kommer det heller inte att bli för Erik Hamrén och kompani.
Jag misstänker att Hamréns tid som förbundskapten tar slut efter VM-kvalet, trots att ingen vettig person kan kräva att Sverige ska ta sig vidare från gruppen.
Dopingidioter
Det internationella friidrottsförbundet misstänker att 28 utövare från världsmästerskapen 2005 och 2007 var dopade.
Ännu en tragisk nyhet gällande fuskandet inom friidrotten slog ner i förra veckan.
Man blir bara så trött.
De är inte många, men några röster vill att dopingen ska släppas fritt. Jag kan ha viss förståelse för det resonemanget, men håller absolut inte med. Majoriteten av alla utövare är ändå rena, och bara tanken på att man ska släppa lös all doping vore att ge upp fighten för enkelt.
Kampen mot dopingen är svår, och kommer kanske aldrig att vinnas, men vi måste stå upp för rättvisan.
Jag fattar verkligen inte hur de som dopar sig tänker. Speciellt om de lyckas med att ta en medalj på ett stort mästerskap.
Hur går tankarna när de tar emot en VM-medalj med vetskap om att de har använt illegala metoder för att nå dit?
Kan de glädja sig?
Mår de inte dåligt?
Kan de göra segerintervjuer och berätta om hur nöjda de är med sitt träningsupplägg utan att få kasst samvete?
Och hur känner de inombords när de blir hyllade av sina landsmän vid hemkomsten?
Jag har ingen enkel lösning på att lösa dopingsfrågan.
Jag kan bara tycka att det är helt horribelt och ofattbart hur man kan tävla när man vet att man har fuskat.
Greg Hancock
Nu har domen fallit på Greg Hancock efter hans sensationella attack mot Nicki Pedersen där han kastade sig över dansken i en match mellan Piraterna och Dackarna i somras efter tuff körning från Pedersens sida.
Tio dagars avstängning får den trevlige amerikanen för sitt otrevliga tilltag.
Jag tycker inte att det finns så mycket att säga om det här, den känns fullt rimlig, inga konstigheter alls.
Det enda jag inte kan släppa är hur dåligt Hancocks anfall var. Han hamnade liksom under Nicki efter att han hoppade in i honom. Där har Greg lite att jobba på.
En grej sticker dock ut när det gäller domen: matchen i Elitserien som Hancock missar är returen mellan Piraterna och Dackarna.
Det finns viss humor i världen ändå.