År 2000.
Några viktiga händelser som skedde då: Öresundsbron invigdes, George W Bush vinner valet mot Al Gore och påbörjar sin period som USA:s president, Svenska kyrkan skiljs från staten och Olsen Brothers – med det vackra stycket "Fly on the wings of love" – vinner Eurovision Song Contest som arrangerades i Globen.
Det var sannerligen ett tag sedan. Jag var exempelvis bara elva år och la månadspengen på att köpa CD-skivor. Nu har min månadspeng ökat betydligt, men jag köper inga skivor alls. Bara en sån sak.
Förutom ovan nämnda historiska händelser, så inträffade en sak i sportens värld som vi inte får glömma i sammanhanget.
2000 var senaste gången som ett svenskt fotbollslag kvalade in till gruppspelet i Champions League. 14 år sedan alltså. Snacka om ökenvandring och tung väntan.
Jag minns tv-bilderna när Helsingborg (mitt favoritlag i Sverige, för övrigt) slog ut självaste Inter på självaste Giuseppe Meazza. Helsingborg hade visserligen vunnit med 1–0 i första matchen på Olympia. Men ingen trodde att de skulle ha någon chans på mäktiga Inters hemmaborg.
Ett heroiskt kämpande HIF höll 0–0 , de var på väg att greja det. Då, på övertid, fick Inter en straff. Anfallsesset Alvaro Recoba klev fram, alla räknade med att 1–0 skulle komma och att Inter sedan skulle knäcka ett tröttkört HIF i en förlängning.
Målvakten Sven Andersson ville annat. Han räddade. Det var inte klokt. Under de resterande minuterna rensade HIF hej vilt, och höll undan. Tränaren Nanne Bergstrand fick en knuff av Ivan Cordoba. Hakan Sük ü r , Laurent Blanc, Ivan Zamorano , Andrea Pirlo och övriga namnkunniga Inter-spelare var besegrade – av ett Helsingborg med fotbollsarbetare som Ulrik Jansson, Mattias Lindström, Erik Wahlstedt och Jozo Matovac.
Det var kaos, det var galet – och det var helt underbart.
Sedan dess har Sveriges försök att nå in till den europeiska klubbfotbollens finrum inte varit lika underbara. Det har snarare varit en mardröm med käftsmäll efter käftsmäll.
Jag hoppas dock lika mycket varje år. Det spelar ingen roll att jag håller på Helsingborg, jag stöttar alltid de svenska lagen när de lirar i Europa.
I år är det Malmö FF:s tur. Ni har koll på läget: MFF är framme i den avgörande matchen i den sista rundan. De har eliminerat litauiska Ventspils och tjeckiska Sparta Prag. Ett hinder återstår: österrikiska Salzburg.
Om det hindret övervinns, så kan Malmö få ställas mot jättar som Bayern München, Real Madrid, Chelsea eller Paris SG. Att Malmö kommer vara utspelat gör ingenting, det skulle vara så extremt häftigt att se ett svenskt lag vandra in till Champions League-hymnen.
Tänk er bara en återkomst för Zlatan i Malmö.
Jag får gåshud bara jag tänker tanken.
Malmö var klart sämre spelmässigt och föll borta mot Salzburg. Men bara med 1–2 efter att MFF bjudits på reduceringen i 90:e minuten. Det var ett mål som kan visa sig vara guld värt.
Just det målet – och att MFF hemma mot Prag vände 2–4 på bortaplan till 2–0 och avancemang på fler gjorde bortamål gör att jag tror. På riktigt.
Har det svenska laget äntligen flytet som krävs?
Jag har en känsla av det.
Nu riktas alla svenska fotbollsfans blickar mot Swedbank Stadion.
Det spelar ingen roll om du håller på AIK, IFK Göteborg, IFK Norrköping eller vad det nu må vara.
I kväll är alla himmelsblå.
För svensk fotbolls skull.