Det var en frustrerande afton rakt igenom.
VIK kom aldrig igång med spelet mot ett Sundsvall som bevisligen är oerhört svårspelat.
Och VIK kunde lägga ännu en sur strafförlust till handlingarna.
Att Joacim Hedblad, Sebastian Bengtsson och Jacob Tenemyr fick lägga de tre ordinarie straffarna är inget att orda om. Hedblad är målfarligast i laget, Bengtsson är lurig och har bjudit på bra straffar tidigare och Tenemyr var i mina ögon lagets bäste spelare mot Sundsvall.
Däremot reagerade jag på att Fredrik Lindström lade straff nummer fyra – som han sedermera missade och matchen var förlorad.
Lindström har gjort en mycket bra säsong och var genomstabil mot Södertälje i lördags, men fick inte alls till spelet som han kan mot Sundsvall. Inte nog med det, det var Lindström som slarvade, skickade pucken över plexiglaset från egen zon och ådrog sig en tvåminutersutvisning i tredje perioden. I sitt efterföljande power play kunde sedan gästerna kvittera.
Min poäng är att 21-åringens självförtroende inte kunde vara i närheten av på topp. Att han då ska lägga en så extremt viktig straff kändes bara fel.
Nu vet jag inte hur snacket gick i VIK-båset. Det kanske inte var någon annan som tog initiativ och verkligen visade att just han ville ta ansvaret.
Eller Mattias Karlin kanske bedömde att Lindström var rätt spelare. Jag kan bara spekulera.
Men personligen hade jag i den situationen hellre sett att en rutinerad Emil Georgsson tagit ansvar, eller att en forward som Filiph Engsund eller Victor Romfors skrinnat ut.
Att låta Tenemyr, efter sin delikata förstastraff som han satte dit mellan benen, få chansen igen hade också känts naturligt.
Men återigen: jag vet inte vad som sades i båset. Jag kan bara konstatera att Fredrik Lindström visade mod, men misslyckades.
Marginalerna är rysligt små – och VIK tappade två värdefulla poäng.
Ser det mörkt ut för VIK nu?
Ja, det råder det inga tvivel om.
Är det kört för VIK nu?
Nej, inte på långa vägar.
För är det en sak jag har lärt mig under den här säsongen, så är det att aldrig räkna bort laget.
Inom truppen finns en urkraft som kan explodera i positiv riktning precis när som helst.
När de föll i första hemmamatchen mot Troja/Ljungby i playoff 3 hade jag på känn att säsongen skulle ta slut dagen efter.
Då svarade VIK med att besegra Troja i sudden i den avgörande matchen efter stort drama.
När de åkte på däng hemma mot Södertälje, så räknade jag inte med något annat än en ny förlust mot SSK när VIK i omgången efter mötte dem på bortaplan.
Då svarade VIK med att tysta Scaniarinken, lägga beslag på alla tre poängen och skaffa sig ett lovande läge inför de tre sista matcherna i kvalserien.
Efter nederlaget mot Sundsvall har det lovande läget förvandlats till ett svårlöst sådant. Härnäst väntar Pantern på bortaplan, ett Pantern som säkrar allsvenskt avancemang vid seger. Allt annat än att tro på en tuff resa för VIK är att vara naiv.
VIK är uträknat av många – återigen. Och jag har full förståelse för alla tyckare med den åsikten.
Vad talar för att VIK fixar det här?
Tja, att just ingen tror på dem.
Det har sannerligen varit gångbart tidigare, och kan mycket väl bli så igen.
Sedan finns en faktor som vi inte får glömma bort i sammanhanget: kvalserien är galen.
Den är så svår att förutse att det ologiska har blivit logiskt.
Alla lag slår varandra till höger och vänster.
Jag har tippat fel.
Jag har tippat fel igen.
Jag har njutit av varje sekund jag har fått bevittna.
Och det vore fantastiskt om sista omgången hemma mot AIK skulle betyda något.