Henrik Larsson
2014 är en säsong som vi Helsingborgssupportrar vill glömma snabbt. Det var en säsong som aldrig tog fart och var allmänt påfrestande att följa.
Nu vädrar jag dock morgonluft.
En stor anledning: Henrik Larsson är klar som tränare för laget.
Det känns inte bara häftigt rent symboliskt med tanke på hans historia i HIF och hans status som en av svensk fotbolls absolut största genom tiderna.
"Henke" är bevisligen en jäkla bra tränare också. Att han lyckades hänga med kvar med den grymt nederlagstippade nykomlingen Falkenberg i år är mäkta imponerande.
Nu är det dags för Helsingborgs IF att komma topp fem – där vi hör hemma. En säsong till bakom lag som Djurgården, Örebro och Åtvidaberg tolererar jag inte.
Fotbollsgalan
Jag vet inte vad det är, men jag tycker alltid att det uppstår ett par pinsamma situationer varje gång Fotbollsgalan sänds.
Årets upplaga var inte annorlunda.
Jag tänker på att de tilltänka hyllningarna till Therese Sjögran – den mesta landslagsspelaren på damsidan med mäktiga 200 landskamper – som inte sändes på grund av att tiden inte räckte till.
Jag tänker på Sara Thunebro som från scenen riktade skarp kritik till arrangören när han hämtade Lotta Schelins pris som bäste forward. "Jag själv skulle passa på att ge en passning till fotbollsförbundet att planera Fotbollsgalan på ett bättre datum så att jag slipper att återkomma nästa år och hämta Lottas priser", sade Sara och en jobbig stämning drog ner över Globens innandöme.
Lotta Schelin var tvungen att vara kvar i Lyon för förberedelse och träning inför viktiga matcher som stundar.
Damerna känner sig åsidosatta – med all rätt.
När Orup sedan sa "Carolina Seger" när GES delade ut ett pris, hon heter Caroline, blev det smått tragikomiskt.
Jag kan även hålla med i kritiken kring varför Brommapojkarnas Pontus Segerström inte fick någon minnesvideo alls. Att Klas Ingesson fick en lång sådan, och att krutet lades där, har jag full förståelse för. Men att Segerström blev helt utan var en aning märkligt.
Beröm ska dock gå till Soran Ismail. Komikerna som gästar Fotbollsgalan brukar ha det tufft, men Soran skötte sig bra.
Patrik Karlkvist
Det tog sin tid. Men nu har förre VIK-stjärnan Patrik Karlkvist äntligen fått chansen på allvar i Mora IK.
Och som han tagit den.
I de fyra senaste matcherna i Allsvenskan har Karlkvist gjort fyra poäng, varav sina två första mål på den här nivån.
Jag kan tänka mig hur bra han mår inombords. Och han är så värd det. Karlkvist har verkligen bevisat för tränaren att han håller på den här nivån.
Det skulle inte förvåna mig om det lossnar ännu mer framöver, att hans magnifika handledsskott blir välkänt även i Allsvenskan.
Gnällspikar
Fenomenet finns överallt, i alla sporter, på alla arenor; de som ägnar merparten av tiden under en match för att påpeka alla fel som laget gör.
Gnällspikar för att tala klarspråk.
Visst, om laget verkligen underpresterar under en längre tid, spelet ser illa ut och läget i tabellen är ytterst bekymmersamt – då kan jag köpa det.
Men när laget är med i den absoluta toppen, det är då jag börjar få svårt att förstå grejen.
Västerviks IK är inget undantag. På läktarna där finns ett antal personer som jag tycker är lite väl negativa.
VIK gör en strålande säsong hittills, men det finns ett gäng som gnäller match ut och match in så fort VIK har några dåliga sekvenser.
Allvarligt talat: vilket lag spelar bra genom en hel match? Inget, och det gäller alla sporter. Det är mänskligt att brista lite ibland.
För min del får gnället gärna fortsätta dock.
Jag finner det högst underhållande.
Domare
Jag kan säga så här: själv hade jag aldrig pallat att vara domare i någon av de stora lagsporterna. Jag hade blivit mentalt knäckt.
Oj, vad mycket skit de får.
Det är ett otacksamt uppdrag en domare har: att göra båda lagen nöjda är snudd på omöjligt.
Innan varje match går de inte in med funderingar kring om de kommer få kritik. De går in med funderingar kring hur mycket kritik de kommer få utstå.
Visst, stundtals är det befogat med en släng. Men ibland tycker jag synd om dem.
Det skriks från tränarna, det skriks från spelarna och det skriks från publiken. Och det är inga snälla och varma ord direkt.
Att domare som dömer på den absoluta toppnivån, typ Jonas Eriksson i fotboll, kan ta all skit förstår jag. Deras lönekuvert, och alla stormatcher, borde rimligtvis göra det lättare att hantera.
Men domarna som huserar på en lägre nivå – typ den som Västerviks lokala sport befinner sig på – är värda en hyllning.
Ni är viktiga.