Fredrik Asplund
Jacob Tenemyr var den första att lämna.
Nästan exakt en vecka senare sticker Fredrik Asplund.
Västerviks IK har därmed tappat sina enda två egna produkter från den gångna supersäsongen. Båda till Skåne, den ene till Tyringe och den andre till Kristianstad.
Nu har VIK förvisso signat upp Viktor Lindell som återvänder till moderklubben efter några säsongers juniorspel i Frölunda och USA.
VIK undkommer därmed att genomföra en hel säsong helt utan egna produkter, vilket är viktigt. Om så hade blivit fallet hade det varit katastrofalt.
De har dock emellertid bara Lindell i truppen 2015/2016 – och det är illa nog. Jag tror nämligen inte att Josef Sjöblom, för närvarande i Leksand J 20, vänder hemåt än.
Jag har inte järnkoll på all truppstatistik sedan Västerviks IK bildades 1971. Men jag vet säkert att VIK aldrig någonsin har haft så få som en ynka egen produkt i A-laget sedan dess.
Rent publikmässigt spelar det ändå mindre roll tror jag, så länge det går bra för laget, och allt pekar på att VIK går ännu en fin säsong till mötes.
Men principiellt är det en tung smäll. VIK tappar lite av sin identitet. Klubben lider verkligen av att juniorverksamheten havererade för några år sedan. Arbetet med att bygga upp den pågår, men det tar tid att läka ett sådant sår.
Om vi ska rikta in oss på Fredrik Asplund, som är den färskaste nyheten av de två flyktade pjäserna, så tycker jag att det är svårt att uttala mig när jag inte vet exakt hur dialogen har förts mellan de inblandade parterna.
Att han vill ha högre lön förstår jag, Asplund har varje säsong tagit små kliv framåt och är numera en pålitlig spelare i Hockeyettan, men hur mycket mer krävde han?
Att Tomas Lind vill hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt förstår jag, Asplund är ingen Dan Petterson. Däremot kan jag tycka att Asplund är värd precis lika mycket pengar som en Simon Mitman.
Nåväl, det blir ruskigt spännande att följa Asplunds framfart i Kristianstad. Han kommer att ställas mot VIK i grundserien, och sannolikheten är förhållandevis stor att det blir matcher mot klubben som fostrade honom även i Allettan.
Det stormar en hel del kring VIK nu, många är kritiska mot att klubben inte har kvar Tenemyr och Asplund.
Men om VIK når kvalserien en gång till – då är det inte en enda som bryr sig ett skvatt om det.
Lokalfotbollen på herrsidan
Känns inte herrfotbollen i kommunen hetare än på många, många år?
Jag tycker det i alla fall – och jag tror nästan alla håller med mig.
Om vi begränsar oss till de två bästa serierna:
Västerviks FF stormar mot division 3 efter en lovande start i elitfyran. Storma är att ta i lite, och spelarna i laget vill tona ner det än så länge vilket är klokt, men jag tror fortfarande stenhårt på att VFF når minst kval uppåt.
Lagmaskinen Överums IK tuggar på i division 4. Försvaret är ramstarkt, det kombinerat med deras kampvilja, är en svårslagen mix för allt motstånd.
Jag har svårt att se att ÖIK går upp, men de kommer definitivt vara med och fightas i toppen ända fram till slutomgångarna.
I samma serie har Tjust IF fått en svårbedömd start. De siktar högt, vilket de givetvis ska göra, men de kan nog glömma en snabb återkomst till elitfyran. En stabil placering mellan plats tre och sex ska dock gå att lösa utan problem.
Den tredje lokala länken är IFK Västervik. Redan innan alla nyförvärv kom in trodde jag att nykomlingen IFK skulle greja ett nytt kontrakt.
Nu tror jag inte – jag vet.
Gunnebopjäserna har tillfört spets, bredd och framför allt en nyttig dos division 4-rutin. Joel Kronståhl Karlsson, som anslöt från VFF, har varit en dundersuccé så här långt.
Fortsätter Joel på inslagen väg – då blir han utan tvekan årets nyförvärv.
GP-fiaskot
Första deltävlingen i Warszawa fick vara nog trodde jag.
Oj, så fel jag hade.
För när den andra deltävlingen av årets GP-serie i speedway körde i finska Tammerfors i lördags blev det också en tillställning som fick en ytterst dyster stämpel över sig.
Visserligen fungerade starttejpen den här gången, det var alltid något.
Men inte nu heller hade arrangören fått till en vettig bana. I början var den åtminstone inte farlig, men den var förbannat tråkig, omkörningar var i stort sett omöjliga.
Ju längre tävlingen pågick sedan, desto sämre blev banans beskaffenhet. Det var löst, det var spårigt och det var hoppigt.
Världsklassförare såg ut som om de gjorde sin första säsong på 500cc.
Och när till och med Greg Hancock körde omkull på egen hand, då var det det slutliga kvittot på banfiaskot.
Arrangören BSI har onekligen fått en mardrömsstart på årets GP-cirkus. Det lär – och bör – vara pressat bland de ledande personerna i organisationen.
Jag förstår att de vill sprida sporten till mindre speedwaynationer, det är rätt tänkt. Men om de inte kan garantera en okej bana, så blir det bara pannkaka av alltihop.
Finländarna som hade köpt biljetter till lördagens tävling lär inte direkt ha fått mersmak för sporten. Snarare så tror jag att de var ruggigt besvikna, och var tvungen att ta ett antal Lapin Kulta och Koskenkorva-shots efteråt för att glömma misären.
Nästa deltävling går redan kommande helg i Prag – på en riktig speedwaybana.
Skönt, nu ska vi väl klara oss undan strul.
Fast med årets facit går det inte att ta ut något positivt i förskott.
Ska vi gissa på att det går hål i luftsargen?
Lag-VM
Speedwayens lag-VM närmar sig. Det körs ovanligt tidigt i år och börjar 6 juni för att avslutas 13 juni.
Tidigareläggningen kan man tycka vad man vill om. Jag tycker själv att det alltid har varit perfekt placerat i juli annars.
Men men, allt kan inte bli som man själv vill.
Hur kommer då de bästa nationerna att formera sina lag? Enligt mig, bör det vara så här (notera att jag struntar i Tjeckien, Lettland, Storbritannien och USA som har noll procents chans att ta medalj):
Sverige: Andreas Jonsson, Tomas H Jonasson, Antonio Lindbäck, Fredrik Lindgren.
Polen: Jaroslaw Hampel, Przemyszlaw Pawlicki, Piotr Pawlicki, Piotr Protasiewicz.
Danmark: Nicki Pedersen, Niels-Kristian Iversen, Peter Kildemand, Michael Jepsen Jensen.
Australien: Chris Holder, Jason Doyle, Troy Batchelor, Dakota North.
Ryssland: Emil Sajfutdinov, Grigorijs Laguta, Artem Laguta, Renat Gafurov.
Ryssarnas uppställning kittlar extra för mig. De har inte kommit med starkaste laget till lag-VM på flera år, och det känns fortfarande tveksamt om Lagutabröderna dyker upp i år.
Jag hoppas innerligt att de gör det.
För då blir Vladimir Putins grabbar ett sevärd gäng.
Formel 1
Mercedes ligger etta och tvåa.
Ferrari trea och fyra.
På den femte och sjätte platsen parkerar Williams.
Där bakom döljer sig människor Lewis Hamilton, Nico Rosberg, Sebastian Vettel, Kimi Räikkönen, Valtteri Bottas och Felipe Massa.
Jag fattar att materialet är viktigt i varje motorsport. Men det känns som att det är extremt betydelsefullt i just Formel 1.
Det vittnar den här tabellen om ganska tydligt. Det måste vara frustrerande för stackarna i de mindre stallen som Sauber, Toro Rosso och Marussia.
Svenske Marcus Ericsson har hittills skrapat ihop fem VM-poäng i sin Sauber.
Nu påstår jag inte att han skulle vinna VM-guld om han fick köra en hel säsong i Mercedes.
Men han hade definitivt kommit topp 5 i mästerskapet.