Vi har klivit in i juni. Formellt har sommaren börjat på riktigt, och jag välkomnar det med öppna armar.
Det gör vi nog allihopa.
Hur bra en sommar blir styrs till ganska stor del av vädret, det är sen gammalt. Men det finns också en ännu äldre sanning om vad som påverkar kvalitén i en sommar.
Ett fotbollsmästerskap – där Sverige medverkar.
Om mästerskapet är som köttbullar på julbordet, så är det svenska deltagandet som en rejäl klick rödbetssallad man lägger över.
Det smakar himmelskt.
Det har varit fyra långa år sen senast, EM i Ukraina och Polen 2012. Efter ett missat VM däremellan ska nu hela nationen återigen enas och slitas mellan hopp och förtvivlan (troligen mest förtvivlan, det brukar vara så som svensk) och följa de mäktiga scenerna som ett stort fotbollsmästerskap alltid bjuder på.
Som en parentes kan jag nämna att jag själv ska ner till Paris i fyra dagar och se Sveriges premiär mot Irland. Det ska inte bli tråkigt, om man säger så.
I vanlig ordning byggs det upp stor förväntan inför mästerskapet. Play off-triumfen mot Danmark visade att det ändå finns något i det svenska landslaget, ett embryo till något som kan blomma ut i något stort och vackert.
Det beskedet mådde vi alla gott av att få.
Visst, innerst inne vet man ju att Sverige inte kommer nå så långt. Eller man intalar sig det för att förbereda sig mentalt inför den kommande högst troliga besvikelsen, för vi vet ju hur det brukar sluta.
Som när vi åkte ut ytterst snöpligt mot Senegal i åttondelen av VM 2002.
Som när vi åkte ut på straffar mot Holland i EM-kvarten 2004.
Alternativt respass i gruppspelet som det blev både 2008 och 2012.
För att nämna några moderna exempel.
Men hur det än går – det kommer att bli fantastiskt kul. Och kunde Grekland vinna EM 2004, så kan Sverige göra detsamma tolv år senare.
Då krävs det att Zlatan är så där magisk som han kan vara, att Lewicki utvecklas till en terrier i mittens rike, att Isaksson är superstabil mellan stolparna, att Forsberg briljerar med sin fyndighet och att Granqvist växer ut till en försvarsgeneral av rang.
För att återigen rada upp ett par exempel.
Vår grupp – Italien, Belgien och Irland – är dock tuff. Enligt mig den svåraste gruppen ihop med Grupp D (Spanien, Kroatien, Turkiet och Tjeckien). Om Sverige tar sig vidare därifrån får mästerskapet godkänt betyg.
Det troliga är att Sverige tar sig vidare därifrån, men inte längre.
Men våra drömmar kan ingen ta ifrån oss.
När jag tar och funderar kring vilka lag jag verkligen tror kommer nå semifinal och längre, så är det jättarna som kommer upp på näthinnan.
Vi har maskinen Tyskland, vi har eleganterna i Spanien, vi har Frankrike som kommer bäras fram av extasisk hemmapublik (vi minns hur det gick när fransmännen arrangerade VM 1998) och vi har ett taktiskt slipat Italien som alltid är med i diskussionen.
Bakom där skuggar kapabla nationer som Belgien, Kroatien och Portugal.
Nu tänker du säkert: ”Du har glömt ett lag, Kenny”.
En fullt befogad tanke. Men låt mig lugna dig. Jag har inte glömt England.
Faktum är att jag tänker väldigt mycket på England. Så pass mycket att jag slängde in 200 kronor på engelsmännen som mästare till nio gånger pengarna.
Jag medger: det tipset är en del med hjärtat. För efter Sverige, är det England jag håller på i mästerskapen. Det har bara blivit så, till stor beroende på att Premier League är den internationella liga jag följer överlägset mest.
Men det är inte bara hjärtat jag talar med. Jag tror verkligen att England kan gå hela vägen i år.
De har visserligen inte den truppen som skrämmer mest slag på konkurrenterna och det snackas inte lika mycket om England som inför tidigare mästerskap.
England kan gå lite mer under radarn än vanligt.
Klart att det gynnar laget.
Det är framför allt offensiven jag gillar i England trupp, inte minst anfallsbesättningen. Popspelaren Jamie Vardy svävar fortfarande på moln efter det mirakulösa ligaguldet med Leicester där han själv var en vital faktor, Harry Kane har nu levererat stort i två raka säsonger för Tottenham och har bevisat att han håller högsta klass och Liverpoolforwarden Daniel Sturridges kapacitet behöver vi väl inte diskutera? Är han bara skadefri så är det få som stoppar honom.
England är vana vid att misslyckas. Denna stolta fotbollsnation har bara ett VM-guld från 1966 på 14 försök och ett EM-brons från 1996 på åtta försök. De har mindre medaljer än Sverige genom åren.
Lejonen från England kommer att behöva bryta en stor barriär för att nå hela vägen.
Men det är så lite som talar för England, så att det är mycket som talar för England.
Någon gång måste det ju ske.
Jag känner att tiden verkligen är inne nu.