Man upphör aldrig att förvånas
När jag tillträdde som ordförande för drygt ett år sedan rådde ett fullständigt kaos i klubben. Ekonomin var körd i botten, ingen visste nåt om någonting av vad som hänt och ingen ville ta ansvar för kaoset. Alla skyllde på alla.
Med gemensamma ansträngningar lyckades vi ordna upp situationen, vi fick det nya bygget på plats och vi lyckades halvera underskottet i verksamheten från 998.000 kronor minus till nästan hälften förra säsongen. I princip ensam drog jag in 1,3 miljoner i sponsorpengar till säsongen 2004 vilket var nästan en fördubbling mot året innan. Jag var dessutom ansvarig för att den nya byggnaden kom på plats vilket inbegrep byggmöten, förhandlingar med kommunen med mera, med mera.
Inför säsongen 2004 fick jag, Lennart Andersson och Patrik Olsson försöka skramla ihop ett lag vilket inte var det lättaste eftersom inga kontakter var tagna av den gamla styrelsen. För att få ihop ett lag var jag tvungen att personligen gå in med 25 000 kronor i sign on-pengar till en förare.
Under hösten och vintern arbetade jag i princip heltid med speedwayklubben. Någon ersättning hade jag inte förväntat mig men att jag var tvungen att indirekt betala för att få arbeta med speedwayen genom att sätta in extra personal i mitt eget företag för att jag inte hade tid att arbeta själv blev för mycket. Uppskattningsvis har det kostat mig mellan 50-60 000 kronor att få arbeta åt de personer som nu säger sig ha gett mig sparken.
Under den tid jag arbetat åt klubben har jag inte tagit ut en krona i ersättning för vare sig resor, telefon eller andra utlägg jag haft. Jag har betalat min egen bensin till bortamatcher, löst mitt årskort och betalat min korv. Jag har siktat högt i en del av de kontakter jag haft med företag men jag vare sig har eller kan garantera att dessa affärer går igenom. Att sälja laget till ett företag kan ta månader av förhandlingar. Det går inte att ringa upp ett företag och föreslå en affär i miljonklassen och förvänta sig ett positiv besked inom en vecka eller två.
På eget initiativ, grundat på insikten att min egen tid inte räckte till, rekryterade jag Raymond Bergstrand till klubben för att hjälpa mig med sponsorinförsäljningen till kommande säsong. Raymond Bergstrand är således inte en stackars kanslist som fått ta över det jag struntat i utan en fullt kompetent reklamsäljare som jag hoppas klubben tar väl hand om.
Jag är full utav beundran för de personer som lägger all sin tid åt speedwayen. Utan dem hade vi inte haft ett lag i Elitserien. Men den bistra verkligheten är att även om jag skulle vilja kan jag inte lägga all min tid på speedway samtidigt som mitt eget företag går under för att jag inte har tid att sköta det. Jag lägger ca 300-350 timmar i månaden på mitt eget företag och ska villigt erkänna att det ligger ganska nära gränsen för vad jag orkar med.
Om nu styrelsen vill komma i bättre dager eller visa handlingskraft genom att via VT ge mig sparken får jag väl bjuda på det. Jag är inte mer kvalificerad än någon annan att hjälpa klubben men jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.
Den enklaste lösningen är att 3 500 invånare i Västerviks kommun lägger drygt tre timmar av sin fritid varannan tisdag på att åka till Ljungheden, betala 120 kronor i inträde och hjälpa sitt lag till framgång såväl sportsligt som ekonomiskt. Jag tycker att det är en tråkig situation som uppstått men vill ändå önska klubben lycka till även om jag inte är välkommen att hjälpa till.
Så jobbar vi med nyheter