Många medaljer till Västervik i OS
Tore Holm deltog i fem olympiska spel och tog fyra medaljer.
Den förste olympiern från Västervik var Folke Fleetwood, född i Odensvi 1880. Han tävlade för Västerviks IF och ställde 1908 upp i London-OS i grenen "diskus bästa hand". Före spelen hade han ett personligt rekord på 38,55.
I London uppges Fleetwood ha varit bäste svensk, men fick ingen medalj.
Hans placering och resultat har jag inte lyckats få fram. Arrangörerna satte på den tiden upp de tre bästa i prislistan, övriga anges som "oplacerade".
Den första guldmedaljen till Västervik kom i Stockholm 1912 och togs av pistolskytten Paul Palén. Denne ingick i Sveriges lag som vann på duellpistol. Individuellt blev Palén tvåa, slagen med bara en poäng av segraren Alfred Lane, USA.
Palén var bosatt i USA och det var där han gjorde sina framsteg inom pistolskyttet. I hemstaden Västervik tycks han ha varit ganska okänd och fick sålunda ingen större uppmärksamhet i Westerviks Weckoblad trots de två OS-medaljerna.
Paul Palén tog studenten i Västervik 1899 och avled 1944. Han är begravd på Gamla griftegården i Västervik.
En mycket framgångsrik OS-deltagare var seglaren Tore Holm från Gamleby. Han deltog i inte mindre än fem olympiska spel, första gången 1920 och sista gången 1948. Om inte andra världskriget satt stopp för spelen 1940 och 1944 hade Tore Holm antagligen kommit upp i hela sju OS-starter.
Han tävlade visserligen för Norrköpings Segelsällskap i OS-debuten 1920 och för KSSS vid övriga OS, men tillhörde också Gamleby Segelsällskap och var hela tiden bosatt i Gamleby, så vi räknar honom utan tvekan som "vår" man.
Tore Holm föddes 1896 och dog 1977. Han ritade själv sina båtar och gjorde Gamleby Yachtvarv känt över hela världen.
Sitt första OS-guld tog Tore Holm 1920 med båten Sif och seglade tillsammans med sin bror Yngve, född i Västervik 1895.
Tore Holm blev trea i Amsterdam 1928, vann i Los Angeles 1932, blev fyra i Berlin 1936 och trea i London 1948.
Evert Nilsson, känd som Västerviks-Nisse, var framgångsrik friidrottare i Västerviks IF. Han tävlade i tiokamp i OS både 1920 och 1924. En femteplats i Antwerpen 1920 var Västerviks-Nisses främsta OS-bedrift.
1936 gjorde två unga Västerviksbor sensation genom att ta OS-guld i faltbåt, en nu för tiden inte förekommande båttyp. Det var blott 18-årige Erik Bladström och 25-årige Sven "Mannen" Johansson från WKK som lyckades med bedriften att slå det segertippade tyska paret på 10 000 m.
Erik Bladström har senare berättat att det var uppskattningsvis 30 000 åskådare som försökte heja fram det tyska paret till guld, men i finishen var svenskarna starkast och tog en mycket knapp seger.
Prisutdelningen i ett fullpackat olympiastadion i Berlin blev givetvis en oförglömlig upplevelse för Bladström och Johansson. De uppfattade att Adolf Hitler såg lite besviken ut där han satt på hedersläktaren och fick se hur tyskarna bara fick silvermedaljer.
Efter OS flyttade Sven Johansson till Stockholm och WKK-paret tävlade bara tillsammans en gång till. Det var i EM som gick i Vaxholm 1938 och trots lite samträning tog Västerviksgrabbarna silver.
Bladström och "Mannen" finns inte längre i livet, men Erik Bladström var ännu i 80-årsåldern en spänstig man som med intresse följde vad som hände i hans klubb. Framgångarna för Anders Ohlsén, "Mini" Ohlson och Johan Kroon gladde honom.
Västervik hade ytterligare en kanotist med i 1936 års OS, nämligen Nils Wallin som blev nia på 10 000 m.
Olympisk deltagare blev även Carl-Åke Ljung, tidigare WKK, men 1956 tävlande för Brunnsviken när han fick resa med till Melbourne-OS.
Brottaren Viking Palm tog olympiskt guld i fristil i Helsingfors 1952. Han tillhörde då BK Enighet i Malmö men hade åren före tävlat för Västerviks BK som på den tiden var en av landets främsta klubbar.
I sammanhanget kan erinras om att när Västerviks-Tidningen presenterade sin tio-i-topplista över 1900-talets främsta lokala idrottsmän så var Viking Palm tvåa. Stefan Edberg kom naturligtvis etta.
Västerviks tennisstjärna fick vara med om segrar i både Wimbledon och Davis Cup och under långa tider var han världsetta. Men något OS-guld blev det inte för Stefan, däremot två bronsmedaljer. Dessa hämtade WTK-aren hem i Söul 1988, dels i singel, dels i dubbel tillsammans med Anders Järryd.
1992 gick det sämre än väntat för Stefan. Både i singel och i dubbel (tillsammans med Järryd) blev det förlust redan i första omgången.
Bättre hade det gått 1984, men då var tennisen bara en uppvisningssport i OS i Los Angeles. Stefan Edberg vann finalen mod den föga kände Fransisco Macinel med 6-1, 7-6.
I OS i Söul hade lilla Västervik tre deltagare med, nämligen förutom Stefan Edberg även de båda kanotisterna Anders Ohlsén och Liselotte "Mini" Ohlson. "Mini" deltog i K-4 på 500 m där svenskorna blev sexa. För Anders blev det en sjundeplats i K-2 1 000 m tillsammans med Hans Olsson.
Även i Barcelona 1992 fick Anders Ohlsén vara med och det blev på nytt en sjundeplats, denna gång i K-4.
Så jobbar vi med nyheter