Jag har alltid fått höra historierna om hur fantastiskt VM 1994 var. Hur Sverige stannade upp den där heta sommaren och slöt sig samman runt det landslag som gav oss en bronspeng. Jag blir lika förbannad varje gång – jag var ju inte med då. Vilken jäkla fest det måste ha varit.
1994 var jag två år. Hur mycket jag än vill minnas Roger Ljungs nickmål och den klassiska frisparksvarianten kan jag inte, det är omöjligt.
Mitt 94-VM kom istället 2002, under VM i Sydkorea och Japan. Då hade jag hunnit bli tio år och spelade själv fotboll i Västerviks FF. Jag var forward, saknade farten och storleken men tyckte mig själv vara teknisk, med en förmåga att vara på rätt plats.
Mitt sportintresse var stort – främst hockey och fotboll – men den här sommaren intensifierades det och om man vill kan man säga att utan den upplevelsen hade jag förmodligen inte suttit på en sportredaktion idag.
Sverige var med då och hamnade i ”dödens grupp”. Ett Argentina innan Leo Messi och efter Maradona, men med Gabriel Batistuta och Juan Sebastian Veron, och ett England som fortfarande var England med flintskallige Danny Mills skulle stoppa Sverige.
Så blev det som bekant inte – Anders Svensson skruvade oss vidare, Teddy Lucic gjorde nästan självmål, Ljungbergs hår gjorde mig kluven och det hela slutade med att Henri Camara tåpajade in 2–1 för Senegal i åttondelens förlängning.
Min pappa slet av sig den blågula tröjan och hoppade på den, bedrövad. Märklig scen. VM var över för Sverige men inte för mig – jag hade fått en ny förälskelse att följa.
Den första juni 2002 vann Tyskland mot lilleputtarna Saudi-Arabien med 8–0 och Miroslav Klose nickade in tre mål.
Det var inte mycket för världen, Tyskland ska ju slå Saudi-Arabien. Jag minns att jag tyckte det var så coolt att se Klose. Han sköt inte hårdast, tacklades inte mest, syntes knappt – men han gjorde mål. Enkelt, elegant, avslappnat. Då ville jag bli som Klose.
Just den enkla elegansen tror jag tilltalar många. Under årets VM har många uttalat sin kärlek till Andrea Pirlo, Italiens skäggige speldosa. Geni, säger man. Springer inte, säger man. Statistik visade att Pirlo under en match tog fem rusher – som central mittfältare. Jag älskar den där effektiviteten, att få ut så mycket som möjligt genom så lite ansträngning som går. Varför springa om man inte behöver, liksom?
Tillbaka till Klose. Denna målskytt som trollband mig sommaren 2002. Han gjorde mål i de avslutande gruppspelsmatcherna men sedan blev det inget mer i Sydkorea, där tyskarna fick ge vika mot Brasilien i finalen. Det blev fem mål också 2006 och fyra 2010. Hittills, 2014, har han gjort ett mål vilket placerar honom bredvid Ronaldo högst upp på listan över antal VM–mål, 15 stycken.
Mästerskap föder drömmar. Jag blev ingen Klose men drömmen lever. Ikväll spelar Tyskland kvartsfinal mot Frankrike. Jag struntar i vilka som vinner, egentligen. Det som spelar roll är att Klose gör mål och blir nummer ett på listan – avslutar en fantastisk mästerskapskarriär storstilat.
För att min dröm ska gå i uppfyllelse vill jag att Klose är osynlig. Gärna usel, på väg att bli Tysklands mållösa syndabock.
Då brottar han ner en lovande fransk mittback.
Nickar in segermålet.
Och visar att gammal och enkel alltid är bäst.