Andra dagen på VT blev jag påkastad uppgiften att skriva en krönika. En krönika om mig själv som en presentation till er läsare. För första gången på länge levde jag upp till mitt efternamn. För är det någon textform jag känner att jag inte behärskar så är det just denna.
Nu sitter jag trots allt här. Spejar ut över torget, tillbaka på skärmen och ut igen. Jag räknar kallt med att i framtiden ska det stå en staty formad efter mig utanför turistbyrån. Spejaren II ska den heta.
Uppvärmd? Bra. Det nya byline-namnet som ni till och från läst under sommaren är mitt, jag är 24 år gammal och uppvuxen här i Västervik. För tre år sedan lämnade jag dock staden. Först avverkade jag en period i Bergen, en galet fin stad måste sägas. Därefter blev det Stockholm och journaliststudier. Nu är jag alltså tillbaka i födelsestaden för att ge mig på det som sägs vara det omöjliga uppdraget - att bli profet i sin hemstad.
Jag skulle aldrig titulera mig som en sportfåne, för det är jag inte. Det är inte ens särskilt många sporter som intresserar mig. Visst har jag ett relativt stort intresse för fotboll och ishockey, men kan man kalla sig intresserad när jag inom landets gränser endast följer Sveriges finaste förening Djurgården? Kanske. (Så, nu har jag fått det sagt.) Sen är det förstås så att jag njuter av en och annan Premier League-match under hösten och vintern.
Champions League undrar du då? Nej tack. Det är inget annat än ett plastigt jippo i min mening.
Vad hoppas jag då få ut av sommaren som sportreporter i Västervik? Ja, jag kan säga att jag inte alls räknade med att bli skickad till Hagfors för att rapportera om speedway. Däremot räknade jag med att rapportera om kommunens femtioelva fotbollslag. Skriva kanot- och seglingsreportage. Berätta historier som sällan får utrymme i media annars.
Västervikare frågar mig ibland hur outhärdligt, hemskt och frihetsberövande det är att behöva följa den låga nivån som fotbollen har i stan. Jag brukar leverera det skämtsamma svar som väntas av mig. Mest för att undvika en uppläxning i att det faktiskt är väldigt dåligt! Men faktum är att jag väntas göra samma jobb oavsett vilken serie som gäller och det är lika roligt i vilket fall. Kvalitén är förstås inte världsklass. Men det är ändå fotboll och passionen på läktarna är den samma, även om de som sitter där är färre. Allt är relativt som det heter. Det vore också idiotiskt av mig att jämföra den lokala fotbollen med - insert-valfri-toppliga-här.
En krönika om Karl Peter Viktor Ågren önskades, en krönika om denne blev det.
Kampen om profetstatusen fortskrider.