IK Pantern
Ja, vad ska man säga?
Pantern – den lilla ishockeyklubben med de små publiksiffrorna – dräper sina offer på löpande band i Allettan. Det är omöjligt att inte börja fatta tycke för dem.
Förra säsongen fick Malmölaget spela kvalserie för att hänga kvar i division 1.
Nu talar en hel del för att Pantern spelar i Allsvenskan nästa säsong.
Snacka om vändning. Tränaren Stephan Lundh har gjort ett imponerande jobb med laget, och de bara fortsätter att trumma på.
Jag trodde faktiskt att de skulle åka på första förlusten borta mot Kristianstad i lördags. Det var dumt, Pantern vann klart och tydligt med 4–0.
Halva Allettan är spelad, Pantern har bara en tappad poäng (förlängningsseger mot Vimmerby), och att de inte ska vinna serien och gå direkt till kvalserien mot Hockeyallsvenskan förefaller ruskigt orimligt.
Den här säsongsutvecklingen såg i alla fall inte jag komma. Och det verkar som att publiken hittar mer och mer till lagets hemmamatcher.
Ett snitt kring 250 åskådare i grundserien har ökat med ett hundratal i Allettan.
Tänk er en avgörande match i kvalet mot Oskarshamn. Då kanske Pantern spräcker 500-strecket.
Modo
Om Pantern är ett stekhett ishockeylag, så är Modo den raka motsatsen.
Örnsköldsviks stolthet har haft ett par motiga säsonger de senaste åren, men de har aldrig varit nere i en så djup avgrund som de befinner sig i just nu.
Modo må ha SHL:s häftigaste sportsliga ledning i form av Per Svartvadet (General Manager) och Peter Forsberg (assisterande General Manager), men det räcker föga just nu.
För på isen är Modo ett bedrövligt lag. De har åtta raka förluster(!), en negativ trend som är ytterst sällsynt i denna väldigt jämna liga.
William Nylander var ingen frälsare, men klart att det inte är bra att "Nyllets grabb" lämnade. Och Donald Brashear, vad var det för värvning egentligen? I senaste matchen fick 43-åringen blott 36 sekunders istid. Det är löjligt, skicka hem honom eller ge han åtminstone fem minuter per match. Det kan ju inte bli värre än att de förlorar – och det är laget redan experter på.
Nja, Modo får redan nu börjar rikta in sig på att försöka kvala sig kvar. Det troliga är att de reder ut det, men helt säkert är det inte.
Och helt ärligt: jag skulle inte sakna Modo i SHL om de åkte ur.
Örjan Kihlström
Jag kom på mig själv med att hålla lite på Örjan Kihlström i kampen om Jerringpriset under Idrottsgalan.
Men det var mest för att jag visste vilka kritiska reaktioner det skulle bli på sociala medier i min närhet, och att jag finner sånt underhållande.
Nu blev det en tredjeplats för den gode Örjan, och det var nog lika bra det.
Jag är ingen travexpert, men jag tycker ändå argumentet om att hästen gör allt i travsammanhang är löjligt. Självklart är hästen en stor faktor, men det handlar också om att kusken ska ta rätt beslut i rätt lägen under loppet för att maximera segerchansen.
Att vinna Prix d'Amérique – världens största travlopp – är en stor bedrift.
I slutändan kändes det rätt att Sarah Sjöström fick ta emot Jerringpriset. Hon är folklig, härlig och – framför allt – förbaskat duktig på det hon gör.
Charlotte Kalla hade också varit en välförtjänt vinnare, men hon får ändå vara belåten då hon redan fått Bragdguldet – det näst finaste priset inom svensk idrott.
Handbolls-VM
Jag erkänner, jag har inte samma intresse för handbollslandslaget som förr.
Det beror så klart till stor del på att de enorma framgångarna som var då, man blev bortskämd och eftersom man inte är någon handbollsfantast i grunden dämpades suget en hel del.
Magnus Wislander, Stefan Lövgren, Staffan Olsson, Ljubomir Vranjes, Magnus Andersson, Tomas Svensson, Peter Gentzel, Johan Pettersson – vilket lag Sverige kunde stoltsera med, listan kan göras hur lång som helst.
VM pågår just nu, jag har inte kommit in i det än, inte fått den rätta känslan.
Men jag vet precis hur det kommer bli. På den punkten är handbolls-VM väldigt likt ishockey-VM i min värld.
Så fort gruppspelet är över, och det börjar gälla på riktigt allvar, då sitter jag klistrad framför teven.
För att inte tala om när det är direkta utslagsmatcher. Få sporter är lika spännande som en jämn handbollsmatch.
Elias Ymer
Hört talas om Elias Ymer?
Nej, jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller förrän i går.
Då kunde jag läsa om att Ymer åkt ut i Australian Opens första omgång mot japanen Go Soeda med 2–3 i set.
Är detta något att hetsa upp sig för, ännu ett tidigt respass för en svensk tennisspelare i en turnering? Ja, det är det faktiskt.
Elias Ymer är bara 18 år. Han beskrivs som den största talangen Sverige har fått fram sedan Robin Söderling dök upp. Ymer var en av bara fyra tonåringar som efter kvalet nådde huvudturneringen i årets första Grand Slam.
Efter all öken som svensk tennis har vandrat igenom behövs en stortalang mer än någonsin.
Om han når den absoluta världstoppen återstår att se.
Men det finns skäl att hoppas på riktigt.