Darcy Ward
Ni kan storyn: DarcyWard åkte dit i en alkoholkontroll innan Lettlands GP-deltävling i augusti.
Det fick till följd att 22-åringen stängdes av från all speedway under resten av säsongen – en fullt rimligt bestraffning.
Det är det som har skett – eller snarare inte skett efteråt – som är orimligt.
Vi har snart passerat halva januari, och fortfarande har inget besked kommit huruvida Ward får köra eller inte 2015.
Jag tycker det är fullständigt befängt, horribelt, skandalöst – ja, det finns många ord att välja på.
Nu verkar det emellertid att ett besked är på ingång, vilket inte är en minut för tidigt.
Jag är på det klara med min uppfattning om hans dom. Jag tycker att DarcyWard ska få köra tävlingsspeedway i år. Att något annat beslut skulle fattas har jag även oerhört svårt att se.
DarcyWard är kanske den mest underhållande föraren att titta på. En säsong utan honom skulle saknas en viktig krydda.
Bara tanken på att han inte är med i årets VM-serie är tråkig.
Fransesco Totti
Jag är inte den som följer italienska Serie-A initierat. Jag kollar givetvis på text-tv hur det går, och ler lite inombords när mina italienska favoritlag Sampdoria och Torino har lyckats vinna (fråga mig inte varför jag sympatiserar med just dem, det bara blev så, och mitt "supporterskap" är extremt ytligt i det här fallet).
Trots att ligan har tappat i attraktionsvärde de senaste åren, så hyser jag ändå stor respekt för Serie A. Jag tycker den är bra mycket mer intressant som helhet än exempelvis spanska La Liga.
En individuell spelare som jag hyser enormt stor respekt är Romas legendar Fransesco Totti. Totti har varit moderklubben trogen hela sitt liv, och fortsätter hålla en bra nivå vid 38 års ålder.
I helgen växte Totti ytterligare några snäpp i mina ögon. Det var inte bara på grund av hans två mål i Romderbyt mot Lazio (såg till att Roma gick från 0–2 till 2–2). Huvudfaktorn var hans målgest.
Totti tog en selfie.
Så simpelt. Så genialt. Så roligt.
Niclas Heed
28-årige Niclas Heed bröt sitt kontrakt med division 1-laget HC Dalen i slutet av november.
Hans karriär var över – trodde vi.
Men så blir det inte. Heed har fått tillbaka suget och har nu signat ett try out-kontrakt med division 2-klubben Boro/Vetlanda.
Jag förstår hur han känner, har man levt så nära inpå hockeyn i flera år, så är det svårt att bara släppa det.
Och Boro/Vetlanda känns som det allra bästa alternativet som fanns att tillgå. Heed kommer in i ett roligt läge av säsongen då Boro huserar i Alltvåan och jagar kval uppåt i seriesystemet.
Det verkar dessutom som att Heed ska spela i samma kedja som en annan VIK-bekanting; Marcus von der Geest.
Tänk er följande rubrik i Vetlanda-Posten framåt våren: "VIK-duon förde upp Boro i ettan".
Okej, det är inte speciellt sannolikt, Boro känns för svaga.
Men tanken är kittlande.
Calle Halfvarsson
Mycket har kretsat kring Charlotte Kalla och Marcus Hellner i ett par år.
Och det är inte så konstigt, duon har varit de två stora svenska stjärnorna med bäst resultat i längdskidåkningens världscup.
Nu har en ny herren på täppan presenterat sig, och det i form av Calle Halfvarsson.
Visst, Calle är absolut ingen nykomling. Han har varit med i toppen ett tag och visat att han håller hög klass.
I Tour de Ski visade han dock, åtminstone för mig som inte följer världscupen slaviskt, upp att han tillhör den yppersta världseliten.
Inför den sista, brutala, deltävlingen låg han trea, för att sedan sluta på en fjärdeplats. En stark placering.
I min värld är Calle Halfvarsson Sveriges stora affischnamn just nu.
Och något säger mig att det kan passa Kalla och Hellner väldigt bra.
För det vore för jäkligt om norrmännen sopade rent i Falun.
New York Islanders
Jag var inte ens påtänkt när Islanders hade sin stora dynasti med fyra raka Stanley Cup-titlar 1980–1983.
Jag är uppväxt med att Islanders är ett bottenlag som har fått inse att chansen till slutspel är förlorad redan när tio-tolv omgångar återstår av grundserien.
Den här säsongen är det andra bullar. Hockeylillebrorsan i "The Big Apple" bara öser på i NHL och ligger tvåa i Eastern Conference.
Detta gör mig glad på något sätt jag inte riktigt kan förklara. Kanske är det för att jag känner att Islanders – efter att ha jobbat i motvind i många år – är så värda det här.
Något favoritlag i NHL har jag inte haft sedan Peter Forsbergs dagar i Colorado Avalanche.
Nu kanske Islanders kan fylla det tomrummet.
I sommar är i alla fall tanken att gå runt iförd en Islanders-tröja med #91 Tavares på.