Svenska Dagbladets Bragdguld delades alltså ut till damernas stafettlag i längdskidåkning.
Rätt eller fel?
Majoriteten i Mediehuset VT tycker att det var rätt. Min röst hade nog Charlotte Kalla fått, men jag tycker ändå att det blev bra.
Det är inte mycket som slår en skidstafett på ett olympiskt spel.
Laddad framför tv:n satt jag förväntansfull och undrade hur mycket de norska regerande mästarinnorna skulle vinna med, och om Sverige möjligen kunde ha chans på silvret eller bronset.
När Ida Ingemarsdotter var med i täten efter första sträckan, samtidigt som norska Heidi Weng inte hade dragit ifrån, kändes det extra kul.
När sen Emma Wikén gick förbi självaste Therese Johaug och växlade över till Anna Haag i ledning, hade lutet i soffan förvandlats till stående spasmiska rörelser med ett och annat hejavrål med jämna mellanrum.
Men Haag halkade efter. Mer och mer.
På Twitter skrev jag: ”Neeeej, en Brink på gång”.
Det kändes nästan som att det var mitt fel för att jag hade blivit för lycklig och kanske tagit ut något i förskott. Det får man ju bara inte göra i idrott.
Det var långa fem kilometer i den ryska vinterkylan.
Sverige var 25,7 sekunder efter Finland och Tyskland när Charlotte Kalla tog över. Jag hade mest ont i magen över stora stygga vargen, Marit Björgen, som jagade bakom. Håll ifrån och ta bronset i alla fall, tänkte jag.
Det som Kalla gjorde sen går nästan inte att beskriva. Jag kunde knappt andas.
När sen Krista Lähtenmäki lämnade lucka på innerspåret i spurtkurvan var det för bra för att vara sant, och Kalla avslutade sin magiska fjärdesträcka genom att glida över mållinjen först av alla.
Med tårarna sprutandes skrek jag Bragdguld redan då och ville hoppa in genom tv-rutan och omfamna och glädjas med OS-guldmedaljörerna.
För mig är en bragd en oväntad bedrift utifrån underläge, en slags skräll. Zlatan Ibrahimovic är redan bäst, och därför blir det ingen bragd att han gör flest mål genom tiderna i Sveriges fotbollslandslag. Samma sak med simmerskan Sarah Sjöström. Alla förväntar sig att hon ska vinna för att hon har kapaciteten och borde göra det.
Är inte det taskigt att den som är bäst inte ska bli prisad kanske många undrar då.
Självklart ska de firas, men inte med Bragdguldet. Där passar exempelvis Jerringpriset – för årets bästa idrottsprestation – bättre.
Stafettlaget stod för ett stordåd, och det Kalla gjorde är givetvis något alldeles extra; en bragd.
Då det var en stafettmedalj det kördes om, så vinner man som ett lag och förlorar som ett lag. Därav har jag förståelse för varför juryn valde laget före jaget, och därför tycker jag att Ida, Emma, Anna och Charlotte är mycket välförtjänta vinnare.
Stort grattis!