Har ni någon gång klivit in genom ishallens dörrar de senaste 40 åren har ni säkert skymtat Sara Spjut. Hon är nämligen uppvuxen där inne.
– Från att jag låg i åkpåsen i barnvagnen fram till nu har jag i stort sett bott där. Ibland har jag funderat på om jag inte ska ställa en säng där inne, säger hon och skrattar.
Pappa Magnus ”Jocke” Hultberg och styvfar Jan-Olof ”Korven” Henriksson spelade båda forward i VIK under olika perioder där Henriksson även var tränare efter spelarkarriären. Senare spelade även hennes två bröder, Emil (back) och Erik (forward), i VIK där båda var duktiga men framförallt Erik var en supertalang.
Själv har hon aldrig testat på, men det har inte hejdat hennes intresse.
– Mamma och jag följde med överallt och satt på läktaren, så det har blivit många ishallar genom åren. Jag och Linda Pettersson, vars bror Torbjörn Pettersson också spelade, tittade på varje träning och hjälpte till att fylla spelarnas vattenflaskor. Vi bredde även mackor och gjorde kaffe inne på kansliet när laget hade sina samlingar. Jag var väl runt tolv år och tyckte att det var hur kul som helst. På den tiden var det ett jättestort hockeyintresse i Västervik med mycket folk i hallen.
I vuxen ålder tog hon en plats i VIK:s styrelse och satt där i nio år i olika roller.
– Jag, Erik Liew och Pontus Magnusson började fundera på vad vi skulle kunna göra med Hyllan som bara var där som en liten kiosk som var öppen ibland på matcherna. Jag jobbade ideellt två dagar i veckan efter jobbet och vi började med att fixa mellanmål till ungdomarna. Sen blev det lunchservering där Ann Sävenholt och Jeanette Cannervik hjälpte till. Efter lite tjat kom Mia Gustafsson och Peter Helgesson, som jag har känt hela livet, in i klubben där Mia skötte om Hyllan och ”Pecka” blev ansvarig på kansliet. Sen har det blivit ringar på vattnet där vi hela tiden har utvecklat Hyllan och nu har vi Rinkside Bar där jag hjälper till på matcherna.
Vänner utanför hockeyn existerar knappt i Saras liv.
– Nej, är de inte intresserade av hockey när de träffar mig så blir de snabbt det. Jag lockar in dem. Vill de umgås med mig på vardagskvällarna får de hjälpa till i ishallen, och de brukar faktiskt tycka att det är kul. Enda nackdelen med att jobba under matcherna är att jag inte ser spelet, annars är det jätteroligt. Förutom att jag så klart är sportintresserad så är det en social grej att ha på vintern. I grund och botten handlar det om gemenskapen.
Förutom allt runtomkring har hon även kommit många av spelarna nära under åren då hon har följt med på bortamatcher, åkt med på cuper och alltid vistats runtomkring dem.
– När vi spelade i Hockeyettan hade jag mycket kontakt med Tomas Lind (dåvarande sportchef) då spelarna behövde arbete. Några jobbade hos oss på kommunen i Barn- och Ungdomsteamet, bland andra Eric Backman, Simon Mitman och Joakim Englund. Det är klart att man kommer de spelarna extra nära. Även Victor Öhman (före detta VIK-center från Örnsköldsvik) lärde jag så klart känna bättre eftersom han var inneboende hos mig ett litet tag. Men det är många av dem som har spelat i VIK under en längre tid som man har tyckt att det har varit jobbigt när de har lämnat för andra klubbar. Joakim Englund och Emil Georgsson är två spelare som har betytt mycket för mig. De har alltid tackat för allt man gör, vilket har gjort det roligare att fortsätta hjälpa till.
Hockeyn har skapat några av Saras allra bästa minnen.
– När Linus Boström avgjorde mot Troja/Ljungby i förlängningen här hemma och vi gick till kvalserien för första gången 2015, det var en euforisk upplevelse. Från nästan hjärtinfarkt till total lycka. Sen är ju det största minnet, som jag aldrig kommer att glömma, när vi tog steget upp till Hockeyallsvenskan året efter. Det var jättemäktigt på alla sätt, berättar Sara och lyfter fram två personer lite extra.
– Lasse Jörbrink, som var ordförande då, pratade tidigt om att VIK skulle spela i allsvenskan, att kunde Oskarshamn så kunde vi. Vi tyckte väl att han var lite orealistisk först, men han stod på sig och det där satte sig mer och mer att fasen vi ska banne mig fixa det.
– Sen så vill jag ge en stor eloge till Mattias Karlin. Han är en jordnära och ödmjuk tränare som jag har pratat mycket med genom åren. Men hela föreningen var så himla värd att gå upp och jag vill fortsätta se allsvensk hockey i Västervik.
Vad skulle du göra utan hockeyn?
– Jag tycker om att resa, men hockeyn har varit mitt liv i 40 år så jag vet inte vad jag skulle göra utan den. Titta på tv? Nej, det går ju inte. Det finns alltid något att göra i och kring hockeyn. Jag är lite ”allt i allo” kan man säga. Hockeyn har verkligen funnits som en röd tråd genom hela mitt liv, och jag älskar det, avslutar den nyss fyllda 40-åringen med ett brett leende.
Hur skulle ni beskriva Sara?
– Sara är en fantastisk glädjespridare som alltid är där, alltid är glad och aldrig säger nej. Hon är jätteviktig för oss och är en riktig föreningsmänniska som det behövs fler av, svarar Magnus Nilsson, föreningsutvecklare i VIK.
– Sara brinner för VIK och ställer upp i ur och skur. Hon är alltid trevlig och på bra humör, en kanontjej helt enkelt, säger Joakim Englund, före detta arbetskollega och spelare i VIK.
– Sara är en fantastisk människa som ställer upp i alla väder. En riktig eldsjäl som lägger ner många timmar på VIK. Hon hjälper till med allt, det är aldrig några konstigheter. Hon är väldigt viktig för föreningen, menar Per Embretsen, ordförande i VIK.
Kärleken till föreningen Västerviks IK och personerna runtomkring verkar bevisligen vara ömsesidig för eldsjälen Sara Spjut.