Efter att för tre år sedan flytt från Irak via Turkiet, vidare genom Tyskland och Danmark för att sedermera komma till Gotland hamnade Haidar för ungefär ett år sedan i Totebo. Han har fått en flygande start på sin anpassning till Sverige. Hans tränare, Fredrik Lindström, berättar.
– I början var han lite blyg, såklart. Men i takt med att tiden gått har han tagit för sig mer och mer och först nu mot slutet visar han sitt rätta jag. Han är sympatisk, omtänksam, ordningssam och energisk. Hans svenska är så pass bra att jag har använt honom som tolk för att kunna kommunicera med de spelare som inte kan språket lika bra.
Haidar går första året på restauranglinjen på Västerviks Gymnasium. Under intervjun talar han mycket bra svenska och det märks att han är orolig för framtiden.
– Om jag inte får stanna så vet jag inte vad som kommer att hända. Jag vet inte var eller vad jag skulle komma till, säger han.
Haidar och hans familj i Sverige (pappa och storebror) har fått avslag på sina två första asylprövningar. Avslag på den tredje också skulle betyda utvisning. Och återvändo till en osäker tillvaro.
– Det känns som att staten först hjälper sen stjälper. Det är ju personer som Haidar, som gör allt de kan för att anpassa sig till Sverige och vilja bidra till samhället som vi måste hjälpa, säger Lindström.
För tre veckor sedan kom ett brev från Migrationsverket till Haidars familj. Avslag igen.
– Jag blev jätteledsen. Jag har börjat ett bra liv i Sverige och vill verkligen stanna, säger han med darr på rösten.
Hans mamma och syster är kvar i Irak – och pappan vill återvända.
– Han vill tillbaka men han vill också att jag ska stanna för han ser att jag har tagit mig långt redan. Jag vill på sikt kunna hjälpa till att försörja dem i Irak, säger Haidar.
Hjorted/Totebo är en av många mindre föreningar som ser fördelarna med att hjälpa – och ta hjälp av – de ensamkommande flyktingarna.
"Vi har full förståelse för att Migrationsverket har sitt arbetssätt och sina riktlinjer att förhålla sig till. I Haidars fall tycker vi att det är jättetråkigt. Det är en kille som pratar flytande svenska, har blivit en stor del av laget och kommit långt i sin integrering. Så fort vi har någon aktivitet är Haidar där. Vi i Hjorted/Totebo ser i grunden mycket positivt på att ha asylsökande i klubben även om det medför en del utmaningar", skriver David Israel, ordförande för fotbollssektionen i Hjorted/Totebo, i ett mejl till Sporten.
Fredrik Lindström igen:
– Det blir ingen kontinuitet varken för grabbarna eller föreningarna när de flyttas runt eller måste lämna landet. En liten detalj är övergångspapprerna klubbarna måste skriva under, de kostar en slant och för vissa spelare blir det tre-fyra övergångar på en säsong.
Han fortsätter:
– Jag hoppas att vi kan få upp ögonen för vad medmänsklighet betyder. Att försöka hjälpa andra och inte bara se till det man själv alltid har som är så självklart. Oftast när man pratar om att hjälpa är pengar alltid det primära. Känslor och omtanke är bra mycket viktigare än så, säger Lindström.
I början på oktober ska Haidar träffa sin kontaktperson på Migrationsverket för att diskutera nästa steg. Han är säker på att han vill stanna i Sverige och hoppas att det, på något sätt, ska lösa sig.
– Jag har börjat på gymnasiet och det går jättebra. Mina nya kompisar betyder mycket för mig och det skulle kännas tråkigt att behöva börja om nu när jag lärt mig språket och allt. Jag vill skaffa mig en bra utbildning och kunna stå på egna ben om några år.
Lindström, Hjorted/Totebo och Haidar har lokaliserat en lösning som skulle funka.
– Det finns några olika, eftersom han fortfarande är minderårig. Adoptivföräldrar är en. Stödfamilj en annan. Då får han åtminstone slutföra sina studier och köper sig lite tid på det sättet, avslutar Lindström.