Att det blev fotboll för Allis Winqvist är inte ett dugg konstigt – snarare helt naturligt då nästan hela hennes familj genomsyras av fotboll. Pappa Mikael Winqvist spelade själv på sin tid, och är sedan flera år med i ledarstaben runt Västerviks FF.
Storasyster Olivia har nu lagt dojorna på hyllan, men har en aktiv karriär bakom sig. Och lillasyster Wilma spelar i samma lag som Allis.
– Det har blivit en del fotbollssnack kring middagsbordet genom åren, säger Allis Winqvist och ler brett.
Innebandy och basket testades på, men det var föga överraskande fotbollen som Allis fastnade för ordentligt. Det börjades i tid.
– Jag var med lite redan när Olivia spelade som sexåring. Jag var då tre år, sprang omkring och var lite av en maskot. När jag sedan blev fem-sex år började jag spela själv.
Allis Winqvist tillhör numera de absolut viktigaste figurerna i VFF-truppen. Hon gjorde A-lagsdebut som 14-åring och har sakta men säkert jobbat sig uppåt.
– I början var jag rätt blyg och tog inte så mycket plats. Nu är det helt annorlunda, jag hörs ganska mycket och säger vad jag tycker, sånt kommer med åren, säger Allis.
Du har förbättrats flera snäpp som spelare också misstänker jag?
– Ja, framför allt spelförståelsen, och så har jag tuffat till mig. I början i A-laget spelade jag som yttermittfältare. Men nu får jag spela som innermitt och där trivs jag allra bäst. Man är mycket mer delaktig i spelet, både uppåt och nedåt. Även om det är en jobbigare position, så är det roligare tycker jag.
Fjolårssäsongen var lysande från Allis sida. Hon blev bland annat utsedd till VFF:s bäste spelare. Det här året har också inletts lovande, även om laget har haft en motig start i division 2 med bara en seger på sex matcher.
– Det var synd att vi mötte seriens bästa lag i första omgången (Färjestaden, förlust med 0–12). Det tog ner vårt självförtroende ganska mycket. Efter det har vi höjt vårt spel, men inte fått med oss så många poäng som vi har velat, säger Allis som pekar på en kritisk faktor:
– Vi har sjunkit ihop mentalt för lätt när vi fått ett baklängesmål emot oss. I stället borde vi gå samman då och verkligen knyta nävarna. För vi vet vad vi kan.
VFF åkte egentligen ur division 2 i fjol, men fick stanna tack vare en friplats.
– Direkt när jag hörde det tyckte jag att var kul och helt rätt. Samtidigt nu i efterhand hade det kanske varit bättre att spela i trean och få upp självförtroendet, det är stor skillnad mellan serierna. Men alltså, tvåan är en rolig serie. Den är väldigt tuff, men det är givande att möta så duktiga spelare hela tiden. Vi siktar på att hänga kvar.
Har du något personligt mål med säsongen?
– Att det ska gå så bra som möjligt för laget. Sedan att få fler koggar än förra året. Att få priset som lagets bästa spelare igen vore roligt.
Och hur ser fotbollsframtiden ut tror du?
– Jag tar ju studenten snart, och till hösten ska jag ut och resa. Jag kommer dock tillbaka till Västervik och räknar med att spela för VFF då igen. Som det känns nu kommer jag inte spela fotboll för någon annan klubb än VFF.