Efter 45 minuter: ett pärlband av frågetecken, noll utropstecken, en ribbträff från en sommar utan sol och en nation som ropade efter sin Zlatan. Hoppet bestod av ett 0–0-resultat och vetskapen om att i idrott behöver man inte lång tid, de mest magiska ögonblicken är oftast över innan vi hinner uppfatta dem.
Det är något speciellt med mästerskapssomrar. Det är något fantastiskt med mästerskap där Sverige deltar. Vi glömmer bort att vårt innermittfält till vardags representerar Grasshoppers i Schweiz och Malmö FF i Allsvenskan. Vi blundar för att vår näst bästa spelare den gångna säsongen spelat i tyska andraligan. Just denna sommar klev vi också in lite rakare i ryggarna efter fjolårets U21-succé.
Efter 47 minuter: en skottfint från Shane Long, ett inspel till Hoolahan, ett inspel till 1–0 Irland. Fullt logiskt. Den strimma hopp vi kände i paus falnade ytterligare.
Målet verkade bli en väckarklocka. Sverige skapade hörnor, Emil Forsberg fick ett guldläge men avslutade mediokert.
Men utdelningen uteblev, klockan tickade så fort som den bara kan göra för ett lag i underläge, och vi var tjugo minuter ifrån en inledningsmatch – en nyckelmatch! – med ett resultat som kunde döda den svenska EM-festen innan den knappt börjat.
Då verkade Sverige helt plötsligt glömma bort vilka de var. Ett kombinationsspel utrivet ur den spanska ABC-pärmen gav Ibrahimovic bollen och han skickade in den mot mitten. Där dök en irländsk skalle upp, och det har aldrig varit något mer positivt i svenska ögon.
Idrott tar oss mellan ljus och mörker. Sveriges första halvlek var oerhört slätstruken och ribban bakom Isaksson darrade en bra stund, så även nerverna hos fotbollsälskarna ute i folkhemmen och på uteserveringarna. Men de sista tjugo minutrarna vaggade oss lugna igen. Martin Olsson fullkomligt forsade fram på sin vänsterkant (som Glenn Strömberg tjatade om i nittio minuter plus tillägg) och faktum är att Sverige nog faktiskt var närmare 2–1 än irländarna, även om det vore en överdrift att påstå att det skapades heta chanser.
Så nu står vi där igen. Med hopp, vid liv, med två på pappret klart mer namnkunniga motståndare att sätta tänderna i. Underdogs. Precis den situationen vi svenskar i så många år intalat oss passar oss utmärkt. Och vi har något som varken Italien eller Belgien har. En (mot Irland blek) Zlatan Ibrahimovic.
Ni märker det: jag rycks med. Det är svårt att låta bli, för att se Sverige spela mästerskapsfotboll är jag svältfödd på och jag tänker banne mig kräma ur varenda droppe ur den här festen.