Genom hela tiden som ungdomsspelare lekte Marcus von der Geest ishockey. Poängen forsade in och han spåddes en skimrande framtid.
Efter att, i vanlig ordning, öst in mål och assist i VIK juniorlag, lämnade han hemstaden för att flytta till Tingsryd hösten 2010.
Redan där började problemen.
– Jag drogs med lite väl mycket i hetsen kring J 20 Superelit som Tingsryds lag spelade i. I efterhand var jag inte mogen för att flytta hemifrån, jag trivdes inte alls utan flyttade hem efter några månader, säger Marcus von der Geest.
Marcus gjorde dock om samma misstag igen och återvände till Tingsryd säsongen därpå – med samma utgång som följd.
Helt plötsligt hade han gått från stekhet stortalang till ett stort frågetecken.
2012/2013 kunde men dock ana en ljusning vid horisonten, då han började spela med IK Oskarshamns J 20-lag.
– Där var allt på väg åt rätt håll. Men då kom axelskadan, säger Marcus von der Geest.
Den där axelskadan skulle förfölja honom länge. Faktum är att han inte kunde spela på två hela säsonger.
– Jag hade i stort sett tagit beslutet av ge upp. Det kändes ganska hopplöst många stunder. Men jag fick tag på en sjukgymnast som gav mig ett helt nytt träningsprogram som jag följde. Det var det som räddade mig, tidigare hade jag tränat fel.
När du inför förra säsongen var redo att spela på allvar valde du Boro/Vetlanda i division 2, hur kom det sig?
– Division 2 kändes lagom, jag visste en hel del om Boro, min pappa hade spelat där och jag kände några killar som var i laget. Det blev en perfekt lösning för mig.
Säsongen i Boro/Vetlanda blev vändpunkten för Marcus von der Geest. Han gjorde individuellt en bra säsong och framför allt: han hade roligt och kunde göra sig själv rättvisa på rinkarna igen.
– Men jag fick en dålig start och gjorde inte alls många poäng. Då undrade jag vad fan det är som händer och tvivlade lite på mig själv. Men det lossnade efter 12–13 matcher och jag lyckades göra många poäng den andra halvan av säsongen, säger von der Geest som beskriver spel i division 2 med följande ord:
– Det är både lätt och svårt i tvåan på samma gång. Spelarna är inte lika smarta, men det innebär ju att det kan komma puckar lite var som helst också. Men jag hade ett bra år och är tacksam för det. Det kändes riktigt bra att äntligen vara tillbaka.
Din far, Mikael von der Geest, har en mycket framgångsrik karriär bakom sig. Har det enbart varit positivt för dig eller har det varit pressande?
– Det är nog både och. När man var yngre var det mycket avundssjuka och så bland föräldrar märkte man. Men annars är det nog mest positivt. Jag får ju tips och så, men ibland kanske jag lyssnar lite väl mycket på honom.
Trots att Marcus trivdes med tillvaron i Boro, så var han tämligen bestämd på att det bara skulle bli en säsong för honom där.
– Jag vill fortfarande något med ishockeyn, och då var det läge att sticka och inte harva kvar i tvåan som 22-åring. Boro är en bra klubb, men det är inte tillräckligt seriöst bland för många spelare, säger han.
Tyringe fångade Marcus intresse snabbt.
– En bra klubb med stort intresse kring sig, hockeykultur på orten och med ekonomi för att vara i ettan. Att Tenemyr är här är så klart ett plus.
– Egentligen borde de ha gått upp ännu tidigare. Det kommer att bli bra tryck på våra hemmamatcher, här bör vi ta många segrar.
Oturen har dock inte övergett von der Geest helt och hållet. Under sommaren drabbades han av körtelfeber. En sjukdom som strängt förbjuder all hård träning.
– Det var väl det som fattades för mig. Det är nästan lite komiskt faktiskt. Jag fick nöja mig med promenader, men har nu kunnat träna för fullt i fyra veckor. Jag är på rätt väg och hoppas vara i bra slag till seriepremiären, säger Marcus som tänker så här om framtiden:
– Klart att jag vill uppåt till Allsvenskan. Men jag har lärt mig att ta en säsong i taget. Jag är glad att jag över huvud taget kan spela hockey för fullt.
Kan du tänka dig att representera moderklubben VIK igen?
– Ja, absolut. Det vore kul att spela där med mina vänner som Jacob Tenemyr, Fredrik Asplund, Viktor Lindell och Erik Gustavsson.