Frågorna var många inför säsongen.
VIK hade som lag tagit kliv för varje år under Mattias Karlins till synes välkalkylerade plan.
Division 2-matcher mot Tibro blev skrällsegrar mot Vita Hästen. Fortsättningsserien blev Allettan, och närmast sörjande blev fullt hus.
Men hur bra var egentligen det laget som klev på is i början på augusti?
Jag minns att det var prat om att Patrik Karlkvist inte var ersatt. Det var han inte heller, rakt av.
Istället gjorde Karlin, med sportgruppen, det smartaste drag de kunde göra: fördela slagstyrka och pengar på flera spelare. Få djup i laget, välfungerande konstellationer, hungriga ynglingar på jakt efter heltidskontrakt. Check, check och check.
Karlkvist blev Victor Romfors och Sebastian Bengtsson (typ), djup i laget – främst på backsidan – stavades Erik Gustafsson och Fredrik Lindström. Eric Backman tog sjumilakliv efter att ha varit bänkad i inledningen. Dan Pettersson och Filiph Engsund blev ryggradsspelare, och sakta men säkert föll bitarna på plats.
Laget gick fram som en ångvält i grundserien. Vann täta matcher. Något var på gång – men hur långt kunde det bära?
Inför allettan: förutsättningarna var glasklara. Topp 4 innebar en biljett till playoff som kunde leda till allsvenskans kvalserie.
Men paus här. Vi får inte spola förbi ett par nyckelhändelser.
I november ersattes Andreas Hookana med etablerade och rutinerade Daniel Wälitalo, som gav nyttig konkurrens till Ludvig Engsund om förstaspaden. 15 december presenterades Jimmie Jansson och två veckor senare var Linus Boström på plats i VIK. Snacka om full pott på de annars ganska knepiga mitt-i-säsongen-värvningarna.
Allettan blev precis sådär nervös, härlig och slitas-mellan-hopp-och-förtvivlan-pirrig som bara idrott kan vara.
VIK hade inför de här matcherna, som givetvis var av annan karaktär än i den västra division 1-serien, haft en enkel resa både utanför men framförallt på isen.
VIK skulle inte ha pucken lika mycket, inte dominera matcher på det sätt man gjort tidigare.
Karlin och Ragnar Karlsson hade receptet klart. Den stora utmaningen måste ha varit att få de yngre och mindre erfarna spelarna att köpa konceptet och spela enkelt. Check, här också.
VIK vann alletta-premiären mot Kristianstad efter en match och en matchbild som de förberett sig för. Svårt att lämna konceptet då.
Spelet i allettan räckte till playoff och här genomgick VIK ännu ett skifte. Från underdog till big dog igen.
Mariestad stretade emot men orkade inte, Hudiksvall var en svängdörr och VIK tackade.
Ett. Hinder. Kvar.
Troja Ljungby.
”Traditionen sitter i väggarna i Sunnerbohov”. Skit i det, sa Simon Mitman och gav VIK matchboll inför en VIK-klack som sjöng hela vägen till Torino. Hockeyfesten skulle nog nå sitt klimax här. Fredag kväll, chans att gå till kvalserien. Sjuk stämning, sjuk match – och Troja vann.
Ny chans dagen efter. Allt eller inget.
Här hade många räknat bort VIK – jag lutade lite däråt jag med – men nä. De skulle vidare.
Boströms övertidsmål är det mäktigaste jag minns att jag upplevt i Tjusthallen (Plivit Trade-hallen). Kvalserien var i sig magisk, men som Karin Boye en gång sa: ”det är resan som gör mödan värd”.
Nu gäller det att blicka framåt. Hockeyn är på gång i Västervik för första gången sen Ulf Weinstocks dagar. Karlin-eran fortsätter och jag har bestämt mig för att kika på vad vi kan vänta oss av VIK kommande säsong.
Målvakter:
Ludvig Engsund – Känns som given etta. Viktig påskrift för VIK, ryggrad och ikon. Snudd på fem plus. ++++
Henrik Hjerpe – Godkänd backup. Gedigen reserv, inte mer, är känslan. ++
Analys: Engsund, med erfarenhet från stora matcher med stora insatser – minns SSK borta –, blir grymt viktig. Hjerpe får agera backup. Inte orolig här.
Backar:
Jens Andersson: Blandade och gav under säsongen. Skicklig med pucken. Anpassar han sig till tempot kan han bli kugge. ++
Eric Backman: Skönt att Backman blir kvar. Allround och älskad av fansen. Stor, stor roll. ++++
Oskar Drugge: Ny från KRIF. Ska vara spelskicklig. Rightare, alltid ett plus. Hoppas på succé, men är inte övertygad. +++
Victor Lindman: Kortväxt, ny i seniorhockey. Välskolad och hyfsad poängproduktion. ++
Erik Gustafsson: Genomgående bra ifjol, kanske bästa back sett över hela säsongen. Måste upprepa det. +++
Joakim Englund: Kaptenen kör på. Problem med tempot vissa matcher ifjol, men rutinen och hans blotta närvaro behövs i VIK. +++
Josef Sjöblom: Ung och egen produkt. Antar att han ska stå på tillväxt, finns många att lära sig av. ++
Forwards:
Sebastian Bengtsson: Lite upp-och-ner under sin första VIK-säsong. Har mycket hockey – och speed – i sig. ++
Robin Byström: Ny från Modo. Liten målskytt från Modo. Tror han kan kommer formas bra av Karlin. Kap av VIK! ++++
Emil Georgsson: Emil är viktig för VIK, inget snack om saken. Tillför rutin och är skicklig över hela banan. +++
Pierre Gustavsson: Träningsnarkoman som alltid drar stort lass. Accepterar han en defensivare roll igen är det jackpot. +++
Joacim Hedblad: Frågetecken för skadorna, men är han hel så är det en klasspelare. ++++
Viktor Lindell: Oprövad på seniornivå, men välskolad allroundcenter som kommer bli en positiv överraskning för många. +++
Simon Mitman: En spelartyp VIK behöver, med sin elakhet. Kliver fram i viktiga matcher. +++
Thom Nordin: Energispelare som alltid sliter enormt hårt. Viktig i box-play. ++
Dan Pettersson: Otroligt viktig, över hela banan i alla spelformer. Förstacenter och en av ettans bästa spelare. +++++
Victor Romfors: Lurig rightare som växte under säsongen. Genombrottssäsong? +++
Oskar Söderberg: Poängstark forward från Modo. Karlin har fyndat i hemstaden. Tror på succé. ++++
Joakim Thelin: Tänkt att ersätta Asplund, antar jag. Tror VIK gjort ett nerköp. Frågetecken från mig. ++
Victor Öhman: Erfaren sin ålder till trots. Jag har mina dubier om Öhmans kapacitet. Motbevisas gärna. ++
Summering: Stommen är densamma, vilket betyder oerhört mycket för VIK. De unga tillskotten tror jag på medan jag hellre sett att man behållt Asplund och Tenemyr, som jag tror är minst lika kapabla som de mer etablerade – och givetvis klart dyrare – Thelin och Öhman.