Vi träffar Petter Lindberg i hans lägenhet på Midgård. Här trivs han galant – inte minst med det nära avståndet till ishallen. Dödsskjutningen på området för några veckor sedan har han lagt åt sidan.
– Det var lite läskigt. Men jag hörde inget, och det var en bit bort från där jag bor.
27-årige Petter Lindberg är en rutinerad division 1-spelare. Den pågående med Västerviks IK är hans sjunde på raken.
Seniorkarriären inledde han dock på allsvensk nivå, med Hammarby 2007/2008. Petter tränade med Luleås A-trupp sommaren innan, men fick ingen plats i laget. Luleå ville att han skulle spela på allsvensk nivå och det blev Hammarby.
Han fick minst sagt en minnesvärd första säsong som senior – mestadels i negativ bemärkelse. Rent sportsligt var Hammarby det överlägset sämsta laget i serien och kom sist.
– I januari fick vi reda på att det skulle bli konkurs. Vi fullföljde ändå grundserien för att inte ställa till det för övriga lag, säger Petter Lindberg och fortsätter:
– Det var kaotiskt på många sätt. Jonas Rönnqvist skulle ta över som tränare, men när det blev klart att vi inte hade råd med flyg till Haparanda för att möta Asplöven, så dök han inte upp. Där någonstans togs beslutet att Hammarby inte skulle delta i kvalserien, utan drog sig ur.
– Vi hade även problem med att få lönerna på slutet. Men efter en bortamatch så fick vi plötsligt kontanter från en portfölj utanför Globen. Det kändes skumt klockan tre på natten (skratt). Men vi fick lönespecifikationen, så det var inga svarta pengar, utan externa finansiärer som fixade det.
– Vi hade knappt nån publik på matcherna, det var liksom 400 personer på Hovet. Till slut tyckte vi att det var löjligt att vi åkte utan hjälmar under introt.
Som 20-åring höll ändå Petter Lindberg en ganska låg profil i allt strul. Och återvände efterföljande säsong till Norrland i form av Piteå. Där började hans division 1-sejour som fortfarande pågår.
Tiden i Piteå, som sträckte sig över två säsonger, blev bra.
– Men jag tröttnade till slut på att pendla från Luleå (sex mils avstånd) där jag bodde och jobbade, så jag började spela för Luleå Rebels , berättar Petter.
Lindberg var tillbaka och spelade ishockey i hemstaden. Men även sejouren i Rebels fick ett abrupt slut. Fyra matcher in på hans andra säsong där var det dags för en ny konkurs som Petter påverkades av.
– Riktigt trist så klart. Samtidigt hade jag gjort bra ifrån mig där och det saknades verkligen inte anbud från division 1-klubbar, även om jag helst ville till allsvenskan, säger han.
– Jag valde Nyköping för att de satsade hårt och var en allmänt uppåtgående förening med bra hall och såna grejer.
I Nyköping gjorde han tre säsonger med varierande resultat för laget. Första säsongen blev det respass i play off 3 mot Kallinge-Ronneby , andra säsongen missades play off , och den förra säsongen blev det respass mot Tingsryd – VIK:s banemän i första rundan – återigen i play off 3.
– Det var surt. Vi hade gjort en mycket bra säsong och vann Allettan. Men Tingsryd var duktiga, och vi var nog lite ringrostiga då vi fick gå utan att spela en tävlingsmatch på nästan tre veckor.
I april stod Petter Lindberg utan kontrakt inför 2014/2015. Han var öppen för förslag, en fortsättning i Nyköping var inte uteslutet.
Då kom det igen: ett konkursbesked.
– Vi hade varit på lagresa i Sälen. På bussen hem var det nån i laget som läste på Twitter att Nyköping hade begärt sig själva i konkurs, säger Lindberg.
– Tredje gången för mig alltså. Då tyckte jag nästan det var lite komiskt. Samtidigt tyckte jag synd om lagkamraterna som hade kontrakt över den här säsongen. En kille i laget hade till exempel flyttat in i ett nyköpt med två ungar och frugan.
Efter att ännu ett konkursbesked lagts till handlingarna bad Lindberg sin agent sondera terrängen för en ny klubbadress. I maj skrev han på för ett år i Västerviks IK.
– VIK verkade vara en bra klubb. Och hittills har allt varit kanon. Det var väldigt lätt att komma in i laget, även om jag är van vid nya klubbar, så det brukar inte vara några större problem, berättar Lindberg.
Livet som hockeyspelare i division 1 är ingen lek. Petters liv handlar i mångt och mycket om att gå upp tidigt för att jobba, träna eller spela match på kvällen, och komma hem sent efter bortamatcher.
Petter Lindberg känner en stark kärlek till sporten. Och drömmen om att få spela i allsvenskan lever fortfarande. Det är två huvudfaktorer som driver honom.
– Utan de drivkrafterna skulle jag inte hatta runt i ettan, och det är många som tänker som mig, säger Petter.
Som Luleåkille är det ingen skräll att ishockeyn står honom så nära hjärtat. Som barn var han med och fick uppleva Luleås storhetstid på 90-talet som nådde sitt klimax med SM-guldet 1996.
– Det var en häftig tid med Jarmo Myllys och grabbarna. Mamma och pappa gick på varje match. Jag minns en gång när jag fick dela ut priset som matchens lirare till Mika Nieminen som var Luleås stora stjärna, det var stort.
Den här säsongen har du spelat med Jens Andersson som backpartner och den unga trion Sebastian Bengtsson, Filiph Engsund och Victor Romfors framför, hur har det varit?
– Det har funkat bra. Det är fyra offensivt skickliga spelare jag har med mig, framför allt forwardstrion. Ibland får jag dock ryta till att de ska jobba hem (skratt).
Avslutningsvis, vad tycker du är en rimlig målsättning för VIK?
– Laget är väldigt bra, inget snack om saken. Först och främst ska vi ta oss till Allettan. Därefter sätter vi nya mål, klart är i alla fall att vi kan nå riktigt långt.
I kväll har VIK läge att ta ett till kliv mot Allettan när de ställs mot Kumla på hemmaplan.