Niklas Eriksson är den mest framgångsrike spelaren som Västerviks IK någonsin har fått fram. 628 matcher – ingen har någonsin gjort fler – som har gett 436 poäng i Leksands IF säger det mesta.
2005 till 2007 avslutade Niklas sin aktiva karriär som spelare i Italien. Sedan var det kapitlet över, men han har inte lämnat ishockeyn efter det, definitivt inte.
Redan den efterföljande säsongen stod han som assisterande tränare för Leksands J20-lag.
– Det har alltid intresserat mig att jobba med och utveckla människor. Jag hade tankar på att bli lärare, men det hade krävts fyra års studier först och jag var då 38 år. När jag fick förfrågan om att ta Leksands J20 var det lockande. Det var en enklare väg än att plugga till lärare, men framför allt en väldigt inspirerande uppgift, säger Niklas Eriksson.
De tre åren med juniorlaget avslutades på bästa sätt med ett JSM-guld.
– Att jag fick börja med juniorer var helt perfekt. De var målmedvetna och hade höga ambitioner. Vi kunde driva dem hårt när det gällde träningen. Även fast jag hade 20 års erfarenhet som spelare på elitnivå tog jag mycket lärdomar från båset. Om man vill bli tränare på elitnivå, rekommenderar jag att börja med juniorer.
Niklas tränarkarriär tog ett steg i rätt riktning när han sedan fick chansen att leda Leksands A-lag i Allsvenskan tillsammans med Christer Olsson. Det var även i den rollen som Niklas fick känna på det som de flesta hockeytränare på hög nivå får göra under sina karriärer: att få sparken.
– Det kändes jättebra till en början. Leksand hade värvat tungt och misslyckats i kvalserien i flera år. Klubben hade nått sin vägs ände och skulle nu satsa på mer från de egna leden och ha mer tålamod. Jag och Christer fick med oss sex-åtta killar som vi tidigare tränat i J20-laget. Vi fick en dålig start, men spelade upp oss och byggde med en stark defensiv som grund, vi kände att vi var på uppgång.
– Vi gjorde sedan en dålig match mot Sundsvall och förlorade. Efter det kom beskedet från Tommy Salo (sportchef), att jag och Christer fick sparken. Innan dess fick vi inte höra mycket alls från ledningen. Salo sa att vårt power play var för dåligt, men det var väl det enda. Där och då, och en tid efteråt, kändes det inte alls bra att få lämna föreningen på det sättet. Men med distans till det kanske det var nyttigt för mig.
Det var i norska Lillehammer som Niklas var med i Tre Kronors guldtrupp i OS 1994. Det var också i Lillehammer han hamnade efter den tråkiga upplösningen med Leksand. En säsong och respass i kvartsfinalen blev hans facit där.
– Jag åkte dit med öppna sinnen och det var en rolig upplevelse. Skillnaden på topplagen och bottenlagen i ligan är enorm. Stavanger är en stor klubb, har bra organisation, fin arena och 3 500 i publiksnitt. Vissa sämre lag håller inte ens svensk division I-klass organisationsmässigt. Lillehammer låg någonstans mittemellan.
I april 2013 skrev Niklas Eriksson på ett kontrakt för ännu en utmaning. Han presenterades som ny huvudtränare för allsvenska Almtuna IS.
– Jag fick ett bra intryck av ledarstaben med Marcus Ragnarsson och Tobias Pehrsson direkt. Vi hade samma tankesätt och det är viktigt för mig. Almtuna är kanske den klubben med minst budget i hela Allsvenskan, och att nå bra resultat med de förutsättningarna är en spännande utmaning i sig.
Inledningen på seriespelet blev motig för Niklas och hans manskap, Almtuna parkerade långt ner i tabellen.
Kollar man på tabellen i dag ser det klart ljusare ut, Almtuna är och nosar på en plats i förkvalet till kvalserien.
Vad Almtuna gjorde för drastiska ändringar för att börja plocka poäng? Inte ett smack.
– Vi var ruskigt konsekventa. Spelarna och vi i tränarkonstellationen trodde på vår idé och valde att fortsätta gnugga på. Det gav sedan utdelning, vilket var oerhört skönt, säger Niklas.
– Klart att det var lite jobbigt i början. Det var mitt första uppdrag som huvudtränare i Sverige och jag vet hur tuff den här branschen kan vara. Men jag hade hela tiden förtroende från klubben, det betydde mycket.
Du är inne på din sjunde säsong i tränarkarusellen, är tränarrollen som du förväntade dig?
– Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Den stora skillnaden gentemot en spelare är att man som tränare ska ha koll på 22 individer. Som spelare har du bara dig själv att tänka på.
Har du någon gammal tränare som du gillade som du försöker efterlikna, eller vill du skapa dig en egen stil?
– Efterlikna är fel ord. Däremot tog jag mycket intryck av Wayne Fleming som jag hade i Leksand några år på 90-talet. Han var bland de första i Sverige som började använda videoanalyser.
Om ni ligger under med 0–3 efter första perioden, åker hårtorken fram eller är du mer sansad?
– Jag tror inte på att skrämma folk. Utskällningar avstår jag helst ifrån. Visst kan jag höja rösten ibland, men det är bara om spelarna har dålig inställning och inte ger allt. Jag kan inte bli arg över en missad passning, inte så länge de försöker.
Är du en person som tar med dig jobbet hem?
– Älta saker som har gått dåligt gör jag inte, sånt släpper jag ganska snabbt. Dock så funderar jag ofta kring vårt spel, hur vi ska träna och såna grejer. Det blir lite som en livsstil, speciellt när man umgås med många likasinnade.
Hela Leksand andas ishockey medan det inte alls är samma drag i Uppsala, hur upplever du det?
– Jag saknar ibland när man som spelare och tränare i Leksand spelade inför fullsatta hallar med bra tryck både på hemma- och bortaplan. När Almtuna mötte Djurgården på Hovet under mellandagarna och det var utsålt, var det häftigt och gav extra adrenalin. Sånt får vi i Almtuna inte vara med om ofta, det är synd men inget vi kan påverka. Jag hoppas och tror att hockeyn ska växa i Uppsala när den nya hallen kommer. Det har varit på tapeten i flera år, förhoppningsvis börjar den byggas i april.
Kan du tänka dig ett "vanligt" jobb eller är det ishockeytränare som gäller fram till pensionen nu?
– För tillfället trivs jag väldigt bra med tillvaron. Jag vill inte vara en tränare som hoppar från klubb till klubb, utan vill vara med och bygga något långsiktigt i Almtuna. Om jag sedan tillbringar hela mitt arbetsliv som tränare kommer att märkas. Det är i alla fall inget snack om att jag verkligen tycker om den här branschen.