26-årige Daniel Wälitalo kom till Västervik från Umeå i söndags kväll. Större delen av måndagen tillbringade han i PlivitTrade-hallen för att få ordning på allt och känna in sig i det nya omklädningsrummet.
Flyg från Umeå till Stockholm, och sedan hyrbil från huvudstaden till Västervik blev hans färdplan.
– Det känns bra att vara på plats. Klubben har fixat en möblerad lägenhet, så det vara bara att slänga med sig kläder, lite hockeyutrustning och köra, säger Daniel Wälitalo.
En del gamla målvaktsgrejer fick han med sig, men mycket blir nytt så som benskydd och plockhandske.
– Benskydden brukar vara som lyktstolpar i början. Även plocken brukar vara stel innan man har spelat in sig med den. Så jag vill bara komma igång och börja träna nu, säger Wälitalo.
Daniel Wälitalo och Björklöven gick skilda vägar inför den här säsongen. Han hade tankar på att spela utomlands, Tyskland och Österrike fanns i bakhuvudet, men ingen passande lösning fanns.
Därför har han tränat och spelat med division 1-laget Teg fram tills nu.
– Allsvenskan hade jag också som mål, men det var lite rotering bland målvakterna där, så det var svårt för mig att få kontrakt. Det blev en perfekt lösning att vara i Teg. Jag har dock varit öppen hela tiden med att jag sökte mig till en annan klubb än Teg. Det tog lite längre tid än jag trodde från början, men när VIK dök upp kändes det jättebra, säger Daniel.
– Teg är en bra klubb. Men de är lillebror i Umeå, alla sponsorer går till Björklöven och det är svårt för Teg att konkurrera om att gå långt. Jag vill vara i ett lag som kan vara med långt in på säsongen.
Allettan väntar, med all sannolikhet, för VIK. Och om de får som de själva vill väntar play off-spel och en kvalserie till Allsvenskan. Daniel Wälitalo har varit med på den resan, när Björklöven gick upp till Allsvenskan 2012/2013, och upplever det gärna igen.
Din pappa är förre stormålvakten Göte Wälitalo, var det givet för dig att bli målvakt också?
– Pappa ville faktiskt inte att jag skulle bli målvakt, då det skulle bli en massa jämförelser med honom. Han stred ganska länge. När jag var elva-tolv år fick jag hota med att jag skulle byta klubb om jag inte fick vara målvakt (skratt). Jag tycker helt enkelt att det är roligast att stå i mål, och man ska göra det man tycker om bäst i livet.