Som en blixt från klar himmel kvitterade VIK till 1–1 genom Ken Jäger, läckert framspelad av Filip Suchý, efter tolv minuters spel. Fram till dess hade det varit Karlskrona för hela slanten och tur samt Emil Kruse hade sett till att VIK:s underläge bara var ett när Suchý och Jäger utjämnade. KHK:s ledningsmål kom efter knappt sex minuter. Efter kvitteringen var det mest VIK och när vi summerade de första tjugo var oavgjort inte ologiskt.
Den andra perioden påminde om din första i det att Karlskrona ägde inledningen och VIK växte in i det efterhand. Skillnaden gentemot period ett var att VIK den här gången inte kvitterade gästernas ledningsmål. 2–1-målet kom till då KHK:s fixstjärna Marcus Paulsson, omarkerad framför mål, kunde raka in en retur efter knappa tre minuter. VIK:s flesta och bästa lägen kom till under periodens enda PP, då man slog läger i KHK-zonen under två minuter utan avbrott. Dock utan att överlista Arvid Holm.
I den sista akten var det VIK som började piggast. Det var ju också dom som var tvungna att kliva på lite mer. Karlskrona har tidigare under säsongen varit bra på att spela på ledning och verkade ha ambitionen att stänga ner även denna period. Alexander Lindqvist Hansen och Emil Wahlberg hade högkalibriga kvitteringschanser under första halvan. Knappt halvvägs in i perioden bet VIK sig fast och ett höstlöv från comebackande Erik Ullman letade sig förbi Holm fram till 2–2. Efter kvitteringen hade såväl Kellen Jones som Jens Holmström fin-fina lägen att ge VIK ledningen. Mot slutet var det KHK som tryckte på för ett segermål men straffar krävdes efter en händelserik men mållös övertid. Där blev Axel Sundberg hjälte för hemmalaget.