För många fans till Västerviks IK är backen Niklas Dacke ett välbekant ansikte och det är inte så konstigt – han är den första VIK-spelare som har fått sitt tröjnummer, han spelade i nummer 22, upphissat i taket.
Det var för drygt tre år sedan som VIK uppmärksammande att Niklas är den spelare som har flest A-lagsmatcher i VIK-tröjan med sina 384 matcher under sina elva säsonger i klubben.
– Det var jättekul att man blev uppskattad att man har varit här så länge. Jag hoppas att det kommer några flera där uppe så man slipper hänga själv, säger Niklas Dacke och blickar upp mot vepan som hänger ovanför Hyllan.
Att det blev ishockey för Niklas var ganska naturligt. Han är uppväxt i Landsbro och i det lilla samhället utanför Vetlanda kretsade det mesta runt idrotten. Det var fotboll, ishockey eller längdskidåkning som gällde.
– Skidor var aldrig riktigt min grej. Nästan alla spelade ishockey med tanke på att orten är så liten.
Totalt gjorde Niklas sex säsonger i Landsbros A-lag innan flyttlasset gick till Västervik inför säsongen 1991/92.
– Team Boro satsade väldigt hårt och jag hade svårt att ta en ordinarie plats, så jag spelade bara lite sporadiskt. VIK hörde av sig och verkade satsade lite grand. Det var ett jäkla drag publikmässigt för att vara en division 2-klubb på den tiden. Det var väl det som lockade.
Att det skulle bli elva säsonger i VIK-tröjan och att Niklas skulle bli kvar i Västervik efter karriären var inget han hade planerat när flyttlasset gick till ostkusten.
– Jag tänkte mig några säsonger och sedan fick man se, men jag trivdes riktigt bra. Det var ett skönt gäng vi hade. Alla säsongerna jag spelade så var det en bra sammanhållning. Det var därför jag blev kvar här.
Det var inte bara Niklas som blev VIK och Västervik trogen, utan spelare som bland andra Niklas Salomonsson, Anders Gustavsson, Roger Olsson och Christer Larsson blev kvar efter karriären.
– Det var inte lika mycket rotation på spelare på den tiden som det är i dag.
Under mitten av 1990-talet var ishockeyintresset på topp i Västervik när VIK spelade i dåvarande division 1, näst högsta serien. Niklas ingick i laget som två säsonger i rad kvalade till dåvarande Elitserien.
– Det var kul. Från den tiden var det matcherna mot Huddinge och Linköping som jag minns bäst. Vi hade ett bra lag och bra tränare, men man trodde inte att vi skulle gå så långt som vi gjorde då.
– Det är svårt att jämföra hockeyn då med hur det är idag för det är så olika, men visst var det bra gjort och hockeyn levde upp i stan. Precis som det gjorde förra året och året innan.
Efter den framgångsrika säsongen 1996/97 valde många spelare att lämna VIK, men inte Niklas.
– Jag hade några anbud, men jag trivdes så bra i Västervik. Vi åkte ur ettan säsongen efter och jag blev äldre, så hade man rotat sig ganska bra med alla kompisar.
Det blev ytterligare fyra säsonger innan Niklas valde att lägga skridskorna på hyllan, 34 år gammal. De första tio åren efteråt var han så trött på ishockeyn att han inte följde klubben överhuvudtaget.
Tack vare VIK:s framgångar de senaste säsongerna så har Niklas fått upp intresset upp igen.
– Jag följer ishockeyn mera nu än vad jag gjorde när jag spelade själv. Nu är det drag runt hockeyn och det är ganska bra hockey att titta på. Nu tycker jag det är kul. Nu följer jag tabellen mer än vad jag gjorde när jag spelade själv.
Hur mycket kontakt har du med dina gamla lagkompisar?
– De som bor i stan har jag mycket kontakt med. Vi umgås en hel del. Av de som har flyttat har jag mest kontakt med Johan Pennerborn och Henrik Karlsson. Vi brukar ses någon gång per år.
Vad består dagarna nu av när inte ishockeyn tar all tid?
– Det är jobb och sedan att skjutsa ungarna hit och dit. Man curlar skapligt. Det är mycket idrott för dem.
Hur firas födelsedagen?
– Vi åker till Barcelona med några bekanta utan barn, svarar VIK-profilen Niklas Dacke.