Vanligtvis brukar man se Jens Andersson iförd hockeyutrustning och VIK-tröjan. När VT-sporten träffar honom bär han arbetskläder, runt midjan hänger flertalet olika verktyg.
– De är oanvända, de är där för att det ska se proffsigt ut, säger Jens skämtsamt.
Han har lunchpaus från sitt jobb som vaktmästare. Det är ett jobb han trivs med, trivs gör han även med tillvaron i Västerviks IK.
Vi går in i ett rum för att göra intervjun. På bordet står tre tomma flaskor julmust av märket Zeunerts.
– Zeunerts är från Sollefteå, det är lite av ortens stolthet och den bästa julmusten. Jag tog med mig ett par flaskor till kollegorna som blev uppskattat, berättar Jens.
Jens var hemma i Sollefteå innan jul. Innan dess hade han inte varit i hemstaden på ett knappt halvår. En omställning – då han är född och uppvuxen i Sollefteå, som ligger i Ångermanlands inland.
Som barn spelade han ishockey, fotboll och golf. På gymnasiet valde han en fotbollsinriktad linje, vilket gjorde att golfen blev den första av de tre aktiviteterna som fick stryka på foten.
Faktum är att Jens spelade fotboll ändå till han var 20 år. I slutet av april fyller han 24.
– Fotbollen var riktigt kul. Jag var med på resan när Sollefteå tog klivet från division 4 till division 2 och gjorde en säsong i tvåan. Det var en seriös satsning. Jag hade ingen direkt spikad position, utan var en allt i allo på planen, säger Jens Andersson.
Samtidigt som han spelade A-lagsfotboll med Sollefteå GIF – som fotbollslaget heter – spelade han A-lagshockey med Sollefteå HK. Debuten i hockeyklubbens A-lag skedde redan 2007 i division 2.
– Jag minns mitt första mål. Det var 2007 på ett slagskott, mot Nyland. En äldre spelare tog pucken åt mig och jag har den sparad som ett roligt minne.
Till sist blev ändå Jens tvungen att välja en av sporterna.
– Anledningen att det blev hockey är att jag kände att jag hade större möjligheter att komma någonvart där, säger Jens.
– Sommaren 2013 blev min första sommar med riktig hockeyförsäsong. Tidigare hade jag ju haft fotbollen då. Det var en omställning. Jag hade aldrig gjort så mycket knäböj, jag byggde på mig muskler och gick upp mycket i vikt. Det blev till att köpa en hel del nya kläder. Jag vägde runt 74 kilo under gymnasietiden, det växte till 80 och i dag väger jag 87.
Totalt blev det sju säsonger i Sollefteå HK:s A-lag, de fem sista i Hockeyettan. Jens etablerade sig som en viktig backpjäs i laget och fick stort förtroende.
– Det som var lite tråkigt var att jag inte fick spela någon juniorhockey alls.
De tre sista åren var han lagets poängbäste back.
Inombords växte sig dock en känsla allt starkare: han ville få en ny utmaning.
– Jag hade fina år i Sollefteå, inget snack om saken. Men samtidigt kände jag att klubben inte kunde komma längre än vad vi gjort. Två gånger nådde vi Allettan, i övrigt visste man att vi skulle vara i mitten och hänga kvar till slut. De två sista säsongerna lessnade jag lite på hockey ganska tidigt in på seriespelet.
Då dök Västerviks IK upp som ett alternativ – Jens nappade omgående.
– Det var inte så att erbjudandena haglade över mig direkt. Men VIK verkade snabbt intressant. Det var långt bort från Sollefteå, en klubb på väg uppåt, VIK hade allt jag sökte, säger Andersson.
– Det var bara kul att de ville ha mig. Jag får tacka Lars Karlin (VIK-tränaren Mattias Karlins far tränade Jens under hans sista år i Sollefteå), han måste ha pratat gott om mig, säger Jens och ler.
Din far (Gert Andersson) var trogen Sollefteå HK i hela sin karriär, du hade också spelat där sedan barnsben, hur var det att till slut lämna allt?
– Klart det kändes speciellt och lite konstigt. Men som sagt, jag hade haft funderingar på det en längre tid och var mogen för det. Och med facit i hand var det helt rätt, jag trivs bra i Västervik, både med staden och klubben.
Med laget fick Jens Andersson en flygande start. VIK vann division 1 västra. Jens själv gjorde tio poäng på 22 matcher och hade +6 i plus/minus.
– Personligen var det lite för mycket upp och ner för mig tycker jag. Det kan ha varit så att jag blev lite bekväm när det ändå gick så himla bra för laget. Plus att det var en liten omställning för mig, jag var van vid mer förtroende i Sollefteå, säger Jens.
Backen var ändå med som en av sex ordinarie backar i så gott som varje match.
Sedermera – i Allettans inledning – kom petningen. I de två inledande matcherna var Jens Andersson sjundeback och fick bara ett fåtal byten. Detta sedan backarna Jimmie Jansson och Nikita Kolesnikovs värvats in och tagit fasta platser.
– Det var en ny situation för mig. Det var deprimerande, men det fanns inget annat än att bita ihop och kämpa vidare.
När sedan Fredrik Lindström blev skadad fick Jens åter gå in som ordinarie back. Efter det har han gjort det bra ihop med Erik Gustafsson.
– Man blir orolig så fort man blir snorig eller lite konstig i halsen, man vill inte bli sjuk och förlora sin plats i laget. Speciellt inte när det är så här roliga matcher hela tiden, säger Jens.
– Jag och Erik kompletterar varandra bra. Det har fungerat bra för båda oss på sistone. Jag tror att det är viktigt med kontinuitet i ett lag, att man får chansen att spela ihop sig, det gäller både backar och forwards. Det är inte lätt att prestera om man bara får fyra-fem byten på en match.
Ni har två raka segrar mot Troja och Kristianstad med målskillnaden 12–1. Det var två matcher där de flesta inte förväntade sig sex poäng från er. Nu väntar två hemmamatcher, mot Tranås och Skövde, där ni i stället har förväntningar på er att vinna. Hur hanterar ni det?
– Jag förstår vad du menar. Det blir en lite annorlunda situation. Om vi vinner de här matcherna har vi ett drömläge, och dit vill vi gärna. Det vikigaste för oss blir att tänka på vårt eget spel, det är då det har gått som bäst tidigare under säsongen. Om vi funderar för mycket på motståndet, så kan det lätt gå fel.
Hur ser du på att spela i VIK även nästa säsong?
– Det är inte omöjligt. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte vill tillbaka till Sollefteå. Jag vill fortsätta med hockeyn någon annanstans, om jag får en förfrågan från VIK är det absolut intressant.