Målvakter: Linus Lundin, Ludvig Engsund, Henrik Hjerpe.
– Engsund och Hjerpe delade broderligt på jobbet mellan stolparna genom hela grundserien och Allettan – och de gjorde det alldeles charmant. Konceptet med att (oftast) låta de stå två matcher på raken för att sedan vila två omgångar var vinnande. Det kändes inte som att det spelade någon roll vem som stod, så jämna och bra var dem. När sedan Hjerpe skadade sig i slutet av Allettan och inte kunde spela mer under resten av säsongen var VIK tvingat att agera. Lösningen hittade de hos stora rivalen Vimmerby. Succémålvakten Linus Lundin värvades, och efter att ha öppnat båsdörren de två inledande matcherna i kvalserien har han stått resten. Lundin har varit fullständigt briljant och blev den målvakten som ett lag behöver för att gå upp en serie.
Första backpar: Oskar Drugge, Victor Lindman.
– Att Drugge skulle vara framträdande, det räknade vi med. Luleåsonen har motsvarat alla förväntningar och var den stjärnan som han har varit de senaste säsongerna. Det känns som jag har skrivit det tusen gånger under vintern, men det tål att betonas en sista gång: Lindman var ett oprövat kort som tog hela Hockeyettan med storm. Han är en av VIK:s bästa värvningar genom tiderna enligt mitt tycke. Ihop med Drugge fann han symbios och bildade hela ettans bästa backduo. Tillsammans har dessa herrar gjort 64 poäng – det är respekt.
Andra backpar: Erik Gustafsson, Jens Andersson.
– De har blivit ett strävsamt par, Gustafsson och Andersson. Och jag förstår till fullo varför Karlin har parat ihop dem. Det här är inte det flashigaste backparet, men de är stabila och ruskigt samspelta. De spelar smart, gör sällan några misstag och har +6 respektive +4 i den vitala plus/minus-statistiken – något de är bäst i laget med i kvalserien. Det säger en hel del.
Tredje backpar: Eric Backman, Joakim Englund.
– Här snackar vi lite kontraster. Men 32-årige Englund och 22-årige Backman har ändå blivit som ett gift gammalt par. Tillsammans har de funnit ett samspel som onekligen är i harmoni. Backman är den som ofta startar uppspelen och som själv gärna transporterar upp pucken i offensiv zon när lägen ges. Englund håller en mer defensiv profil och håller rent i VIK:s defensiva marker. Har varit nyttiga i box play hela säsongen.
Förstakedjan: Victor Öhman, Dan Petterson, Joacim Hedblad.
– Här snackar vi ren och skär klass. HV71 hade Martin Thörnberg, Johan Davidsson och Jukka Vuotilainen, Färjestad hade Pelle Prestberg, Jörgen Jönsson och Peter Nordström och om vi backar ännu lägre bak hade Brynäs Tom Bissett, Janne Larsson och Ove Molin. VIK har i Öhman, Pettersson och Hedblad sin egen superkedja. De har sprutat in poäng genom hela säsongen, inte så konstigt då Öhman och Hedblad har målskyttet medfött i sitt DNA och Pettersson en drömcenter att ha där emellan. För mig är det inget snack om saken: det här är hela Hockeyettans bästa kedja.
Andrakedjan: Joakim Thelin, Emil Georgsson, Simon Mitman.
– Simon Mitman har gått från att vara en aggressiv, stark energispelare med brister i offensiven till att vara en aggressiv, stark energispelare med förbättrad skridskoåkning och puckbehandling. Det blev den sista pusselbiten som skapade den här kedjans glans. Men givetvis ska vi även hylla Thelins majestätiska spel och hypervassa skott som har avgjort många matcher till VIK:s fördel. Och den gode Georgsson som blandar hårt jobb, ett gigantiskt VIK-hjärta och ett spelsinne modell skarpare. En andrakedja av rang.
Tredjekedjan: Thom Nordin, Pierre Gustavsson, Alexander Pettersson.
– Pierre Gustavsson är troligtvis Hockeyettans bästa tredjecenter. När han dessutom får med sig grovjobbarna Nordin och Pettersson på varsin sida – så förstår man att det blir något riktigt bra av det. Den här kedjan har bara varit inne på ett baklängesmål i spel fem mot fem i kvalserien, ett oerhört fint facit. Med tanke på hur mycket skridskor de åker, så borde ingen vara förvånad. Slår du upp uttrycket "en jobbig kedja att möta" i Nationalencyklopedin, då får du med all säkerhet upp en bild på denna trio. Thom Nordin förtjänar ännu mer cred än vad han får. I det tysta gör han ett enormt jobb, i match efter match.
Fjärdekedjan: Sebastian Bengtsson, Viktor Lindell, Victor Romfors.
– Ungdomskedjan skulle så klart älska att ha en mer offensiv roll i Västerviks IK. Men nu är konkurrensen där uppe stenhård (det är ändå ettans bästa lag vi snackar om) och de har fått finna sig i att vara mer av en "gnuggande" enhet. En stor förklaring till VIK-framgångarna är att samtliga spelare har accepterat sina roller och gör den till max – allt för lagets bästa. Det finns mycket potential hos dessa killar, när de får upp farten har de snurrat upp många motståndare rejält. I flera division 1-lag hade det här varit en ledande formation offensivt, det säger allt om hur jäkla bra VIK är.
Extraspelare: Oscar Karlsson, Robin Byström.
– VIK jagade länge en back för att bredda den besättningen, och det såg ett bra tag ut som att de inte skulle hitta någon alls. Till slut fann klubben en J 20-spelare från Linköping. Oscar är ganska tystlåten vid sidan om isen, men på isen spelar han robust, hårt och bestämt. Han agerar som om han vore tio år äldre än de 19 år han faktiskt är. Robin Byström har mycket hockey i sig, inte minst är hans speed en stor styrka som kommer att ge honom en bra karriär i många år. Modo-produkten Byström hanterade sin begränsade istid på bästa sätt, humöret var på topp och när han väl spelade var det frenesi i alla aktioner. Att i sin första säsong i Hockeyettan gå upp till Hockeyallsvenskan är få förunnat.