Lionel Messi
Att Lionel Messi är världens genom tiderna bäste fotbollsspelare säger många.
Jag säger inte emot. Jag håller med fullständigt. Det är en självklarhet för mig.
Det finns dock belackare som påpekar att han inte riktigt är värd det otroligt fina epitetet innan han har vunnit ett stort mästerskap. De menar att Messi måste bära sitt land till en stor titel, som Pelé och Maradona har gjort.
Skitsnack, säger jag.
Visst, Messi har överlag inte glänst lika mycket i Argentina som i Barcelona. Men det är inte så att han har varit dålig där. Han var vass förra sommaren när Argentina föll i VM-finalen mot Tyskland efter förlängning. Dessutom har han tre finalförluster i Copa America, den senaste häromdagen mot Chile.
Men att Messi, på grund av detta, inte ska ses som världens bäste genom tiderna är helt felaktigt enligt min uppfattning.
Det är väldigt små marginaler med landslag, mästerskapen är korta och intensiva. Det går inte att jämföra med en hel säsong i ett klubblag. Man kan ha tur och otur på ett annat sätt i ett mästerskap.
Och Messi har varit ruggigt nära att lägga beslag på den där tunga titeln flera gånger, det är inte så att han megafloppar varje gång direkt.
För mig räcker det helt och hållet med att titta på vad han åstadkommer varje säsong i Barcelona. I ett stjärnspäckat lag är Messi den stora stjärnan, och han bjuder stundtals på fotbollsgodis man inte trodde var möjligt.
Jag ser fram emot att berätta om Messi för mina barn och barnbarn, precis som jag har fått berättat för mig om Pelé och Maradona.
Mikronesien
Jag kan ha belyst detta lag i en tidigare lista. Om så är fallet, så är det väl värt att återigen lyfta fram dessa kämpar.
Jag talar om Mikronesiens fotbollslandslag – ett gäng som har det tufft där ute.
Just nu pågår Pacific Games, där fotboll är en av sporterna på agendan. Mikronesien klev in i gruppspelet och hade där sällskap av Fiji, Tahiti och Vanuatu.
En grupp som sannerligen inte skrämmer.
Om det inte vore för att Mikronesien är så extremt dåliga. Lillepyttlandet, som är en etnografisk region i västra Stilla havet med totalt 400 000 invånare, har minst sagt haft stora problem hittills.
0–30 mot Tahiti, 0–38 mot Fiji och 0–46 mot Vanuatu är bländande siffror, i negativ bemärkelse.
Frågan är om till och med jag skulle platsa på innermittfältet i Mikronesien.
Målsättningarna som infriades
2011 gjorde jag – med mina mått mätt – succé i Byrundan och Karhu Run med tiderna 17,27 (4 km) och 28,53 (6,2 km).
2012 och 2013 var jag enbart med i Karhu Run – och floppade totalt med tider på dryga 32 minuter.
Jag var nere i skiten, knäckt och frustrerad.
I fjol tog jag ett break från allt vad löpning heter. Jag samlade tankarna, samlade mod, och fick ny motivation lagom till början av våren 2015.
I början av mars bestämde jag mig: jag skulle ta tag i löpningen igen. Målet var att slå tiderna från 2011. En tung resa var påbörjad, men det borde inte vara omöjligt med disciplin och en dos av finsk sisu.
Tre gånger i veckan har jag gnetat på ute vid Karstorp. Tiderna har hela tiden gått i rätt riktning, vilket så klart har varit vitalt för att fortsätta ha motivationen uppe.
När jag ställde mig på Byrundans startlinje hade jag bättre träningstider än 2011. Men skulle jag övervinna även det mentala, det vill säga att prestera och inte balla ur när det verkligen gällde?
Det gjorde jag. 17,02 blev tiden. Glädjen var total i bilen på väg hem från Gamleby.
Den där framgången gav mig ytterligare råg i ryggen inför Karhu Run – det stora målet. Men klart som tusan att jag var dyngnervös innan loppet. Jag betade av ett sista toalettbesök på Harrys en kvart innan start före jag ställde mig i startfållan.
Det är otroligt lätt att dras med i det frenetiska tempot som vissa drar upp i början av Karhu Run. Jag har själv gått i den fällan tidigare och fått betala kraftigt senare. Jag gick därför ut oerhört lugnt i år – något som var nyckeln till framgången.
När vi sprang längs Gamlebyviken (där satte jag in tempoökningen) började jag springa om folk. Och just det är bra mycket skönare för psyket än att bli omsprungen titt som tätt. Jag fick energipåfyllning hela tiden och kunde hålla ett ganska bra tempo hela vägen in i mål.
28,16 blev min tid.
En sänkning av rekordet med 37 sekunder.
Jag lyckades.
Det här blir en kanonsommar.
Hockey-VM
En bomb var det inte, men jag blev allt lite förvånad över att SVT köpte rättigheterna till ishockey-VM från 2018 och sex år framåt.
Vad tycker jag då om det här?
Tja, om man tittar på personerna som arbetar med hockeyn på de båda kanalerna så gillar jag vad som finns i stallen.
Peter Jihde håller fortfarande bra klass, medan SVT kan svara med den alltid lika gemytlige André Pops i programledarrollen.
Expertmässigt har TV4 två tunga pjäser i Niklas Wikegård och Sanny Lindström, SVT svarar dock bra med Mikael Renberg och Patrik Ross.
I kommentatorshytten gillar jag Chris Härenstam precis lika mycket som Lasse Granqvist.
Det blir varken ett stort plus eller minus efter kanalbytet om man tittar på dessa faktorer.
SVT har dock en enormt stor fördel.
Ingen reklam.
Bara det kan göra hockey-VM lite hetare i de svenska stugorna.
Norrlands Guld
SHL har klart med en ny huvudsponsor för fem år.
Det är Norrlands Guld som har gått in med mest deg och lagt beslag på den positionen.
I Expressen kom en väldigt väntad artikel där en representant från IOGT-NTO uttalade sig kritiskt kring det hela. Det var det vanliga snacket om att idrott och alkohol inte hör ihop, ja ni vet den grejen.
Jag instämmer i och för sig, alkohol och idrott är ingen bra mix. Däremot har jag svårt att hetsa upp mig över att Norrlands Gulds logga kommer att synas frekvent i de olika SHL-arenorna den kommande vintern.
Blaskölen Sofiero har ju redan haft sitt märke i tekningscirkeln i flera år.
Som så mycket annat i dagens samhälle handlar det om pengar, och SHL gör rätt i att ingå ett samarbetsavtal med den intressent som hostar upp flest sedelbuntar.
Det är inte så att antalet personer med alkoholproblem i Sverige kommer att öka på grund av det här.
Att tro det är att underskatta människor.