Sport har alltid varit min identitet, och trots att jag nu är närmare 25 än 20, kan jag ibland få panik över att jag lagt så stor del av mitt liv till idrotten. "Vad är jag utan den?"-har jag tänkt. Som att den är allt jag är. Men så tänker jag om, och tänker istället på alla de fina stunder och sekundkorta magiska ögonblick den gett mig. Därför har det alltid varit ganska självklart vad jag skulle göra när jag blev äldre. Det handlade egentligen bara om i vilken befattning. Min aktiva ishockeykarriär gick inte som jag hoppades när jag som liten grabb spelade hockey hemma i köket med pappas snusdosa som puck. Redan då, när jag var i fyraårsåldern, kommenterade jag det som hände. Jag styrde matcherna själv för att göra kommenteringen spännande, jag bokförde fiktiva matcher i block efter block. Resultaten slog jag fram med tärning. Allt spelades upp i mitt huvud, för mig som grabb var det verkligt och 100% sant. Åtskilliga timmar spenderades på landhockeyplanen, med min kompis Jesper. Även då: live-kommentering från min sida. Vi arrangerade händelser i matchen som skulle göra kommenteringen bättre och mer spännande.
När jag börjar mitt nya jobb, som för mig är ett drömjobb, innebär det också att jag lägger andra drömmar bakom mig. Jag var vid ett vägskäl och hade ett jättesvårt beslut att ta. Min pappa (som fortfarade snusar samma snus) och jag hade en lång diskussion i vintras om vad som var rätt för mig. Det vi kom fram till var egentligen att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, bara jag valde stig – och i sommar har jag valt denna väg, det är jag helt nöjd med, även om det senaste året har fått mig att vilja kräkas på ishockey ibland. Men det är väl så det är med kärlek – en känslomässig berochdal-bana.
En del av mig kommer alltid att sörja att jag inte kommer att kommentera OS på plats. Jag kommer inte få borra ner mig i spaltvis med statistik för att göra tittarens upplevelse bättre. Jag kommer inte kunna stå i mixade zonen efter att Sverige spelat oavgjort VM-kval hemma mot Nordirland. Det svider. Jag önskar att jag kunde vara tre olika personer som i parallella universum strävade efter varsin dröm.
Jag får göra som jag gjorde som barn, framför TV-spelet. Stänga av ljudet.
Kommentera själv, få det på mitt sätt.
För jag vet att just där och då är det för mig på riktigt. Då är jag i det andra universumet och TV-soffan är i mitt huvud en pressläktare.
Jag tänker aldrig släppa taget helt.