Och det är ju mycket det som är charmen med idrott. Åtminstone i min värld. Ovissheten, att ingen match på förhand ter sig självklar, är huvudanledningen till att vi sliter vårt hår, skriker oss hesa på olika läktare eller kuskar land och rike runt för 3x20 minuters effektiv ishockey. Oavsett hur mycket tid, känslor och pengar vi investerar lämnar vi allt därhän till ett gäng spelare, en domare och en svart oberäknelig gummitrissa. Visst är det härligt?
Börjar vi i Västervik vänja oss vid en hockeyallsvensk tillvaro? Jag tror, tyvärr, det. Det är inget som vi borde ta för givet. Jag är tacksam varje vecka att vi har ett professionellt idrottslag att bevaka förmiddagar i veckorna, på extremt nära håll. Vi får hit spelare från platser som annars hade känts än mer fjärran. I år har vi en forward från en av europeisk hockeys största plantskolor i Ken Jäger från Davos. Vi har en bjässe till målvakt från Ungern och inte mindre än tre spelare från hockeydelstaten Minnesota, bara ett par längre järnsjuor från det lilla samhälle jag själv bodde tio månader i som ungdom. Inget av det här hade varit möjligt om inte laget, klubben, eldsjälarna och spelarna jobbat extremt hårt och målmedvetet under lång tid för att ta föreningen dit. Vi är många som minns glesbesökta matcher mot (jag tänker inte nämna Forshaga eller Grästorp, det gör man fan alltid) Mariestad och Munkfors. Jag vet att jag har påmint om detta tidigare men det har blivit lite av en käpphäst, att på något sätt försöka få folk att uppskatta – och besöka – VIK:s matcher. Idrott ses, som ni vet, bäst live. Även om det är ruskigt fint ibland att öppna upp en kyld dricka, bli ett med soffan och konstatera att domaren tamigfan är totalt Kalle Anka. Men att jubla tillsammans med bänkgrannen, svärfar, bästa polaren, eller vem som helst efter en kvittering i 93:e eller ett slutsekundmål i power play är oslagbart.
Sedan går det att snacka om förutsättningar, arena, kontrollår och allt det byråkratiskt tråkiga som såklart också är en del av elitklubbens vardag. Och det ska vi göra – någon annan gång. VIK är, för fjärde året i följd, ett allsvenskt lag och man börjar så sakteliga ses som etablerade. Vi på Sporten diskuterade häromdagen hur länge det ska ta innan man anses vara just etablerad? Fem år? Tio? Det beror nog på hur snabbt man anpassar den organisatoriska kostymen och i så fall har VIK en lång stigning framför sig alltjämt.
Försäsongen är en tid för spekulation, gissningar, analyser och tips. Jag bestämde mig för att placera VIK ovanför slutspelsstrecket i år. Det baserade jag på, i första hand, att ledarna är kvar (startsträckan kortare, också en käpphäst, haha), sportchefen lite mer erfaren, en del nyckelspelare återkommer (hur länge blir Darren Nowick kvar..?) och att ligan som helhet känns lite försvagad. SHL börjar återta en del av sin forna glans och många allsvenska spelare har stuckit österut för större kontrakt och nya jaktmarker. Trots allt detta vågar jag lova stor underhållning. Spelare kommer gå och komma. Tränarhuvuden kommer rulla, storlag floppa, underdogs skrälla. Ovissheten är, oavsett vilka spelare, alltjämt där. Och: kvar i VIK finns Erik Gustafsson. VIK:s helvisir-bärande back som börjar krypa uppåt på listan över mest spelade matcher i klubben. Också en trygghet så god som någon.