Jag kunde först inte riktigt bestämma mig. Är jag avundsjuk på spelarna och ledarna i Västerviks IK och BIK Karlskoga? Eller ska jag luta mig tillbaka, ta min sedvanliga ishallskaffe vid ankomst och dito-burgare med rostad lök i andra pausen och njuta av att vara en del av det på avstånd? Min tillvaro och verksamhet går vidare oavsett utfall och jag måste göra mitt jobb ändå, vinst som förlust. Same old, ni vet.
Vi kan koka ner varje sekvens av VIK:s galna säsong i en absurd serie: sargstudsen i Norrköping, kollapsen i Oskarshamn, Frisk-showen i Umeå, sömnpillret i Scaniarinken och Öhman-festen mot Tingsryd. Lägg därtill 46 andra unika och sitt eget livs levande hockeymatcher och vi får alltså en avgörande match i sista omgången. Med förutsättningar så glasklara att alla som någon gång frälsts av idrott eller tävlande måste spinna som en stungen griskulting. Vinna eller försvinna. In or out. Jo, det räcker med en poäng för VIK, och kanske även med noll, men visa mig det lag som tar sig an en match med det tankesättet: ”I dag spelar vi för krysset, boys”. Skulle inte tro det.
Tränare pratar ofta om processen eller prestationen. Bra prestationer föder bra resultat. Framgång odlar framgång. Positiv spiral och så vidare. Du hör dem också prata om att minska slumpens inflytande – just för att du aldrig vet vilken situation som i slutänden blir avgörande. De skulle såklart aldrig erkänna det men jag är övertygad om att en hel drös (om inte alla) VIK-spelare kikat på tabellen och tänkt ”om vi bara hållit ut i den matchen” eller ”tänk om jag satt mitt läge mot dom”.
En av våra främsta idrottsledare, Blågults förbundskapten Janne Andersson, jobbar mycket med att då är då och nu är nu. Och VIK mot BIK Karlskoga är så mycket nu det bara kan bli. Essensen av idrott. Utslagsmatch – game seven. Eller ja, 52. Ni fattar.
Jag landar i att jag är avundsjuk på spelarna. Det är det här alla drömde om som barn när de gick ut och spelade landhockey på våren så fort gruset städats bort från asfalten: att inför en elektriskt nervös hemmapublik få kliva fram och bli hjälte för en hel hall, ett helt hockeysamhälle. I en avgörande match. Få vända sig mot anstormande lagkamrater och se den barnsliga glädjen i deras ögon, hur de lättar från isen, fyra månaders kvalångest lättare än för några sekunder sedan.
I kväll sitter jag i stället på en pressläktare och får utrymme att kika på de små interna matcher som utspelas på isen. Forsberg mot Czarnecki. Fish mot BIK-backar. Öhman mot Artis Abols. Hur det går tänker jag inte spekulera i men att det är en klassiker vågar jag redan slå fast.