I onsdags, i VIK:s förlust mot Kristianstad inför 600 personer, märktes det inte att restriktionerna var släppta. Förutsättningarna var tuffa med ett för Västervikarna intetsägande motstånd, VIK:s dåliga form och om vi vill kan vi säkert hitta femton anledningar till.
Publiksiffran i Norrköping på fredagskvällen var inte heller särskilt hög. Parallellt med stadens hockeylag spelade ett av landets bästa basketlag, Norrköping Dolphins, vägg i vägg och korgbollen tog hem publikmatchen, 2400–2000. Men det lät och kändes som mer. I Himmelstalundshallen finns i praktiken två klacksektioner och det är inte nödvändigtvis en dålig sak att de är i otakt och kör olika ramsor. Tillsammans vrålade de in åtminstone två VIK-tvåor.
Jag har skrivit det tidigare och det visar sig gälla även på denna sidan restriktionerna; i Norrköping finns ligans mest enögda publik. Jag älskar att åka på match i "Himpa", allra helst en fredag med "rivalen" VIK på andra sidan och med ett par-tre tveksamma domslut mot hemmalaget tidigt, så att det blir livat direkt.
Det var lite retrokänsla över kvällen; en röststark publik som skrek "domarjävel" och som skällde ut Joakim Hagelin för att han är från Linköping, Victor Öhman gjorde Öhman-mål, viktiga poäng på spel för båda lagen och matchen tog flera ologiska vändningar. Det var hockey.
Inget av lagen var förmodligen supernöjda eller jättemissnöjda med poängfördelningen men för VIK:s del finns det, övertidstorsken till trots, godbitar att ta med sig till lördagsmatchen mot Tingsryd.
Luke Green gjorde sin bästa match på hur länge som helst, det här laget och de här formationerna loggade ytterligare minuter tillsammans, Öhman gjorde mål (han gör dem ju i skov) och Kristo börjar närma sig utdelning.
Men mitt mest bestående minne härifrån är känslorna och Rihards Marenis. Lettländaren är absolut topp fem över ligans mest sevärda spelare.